När kollegan bryter ihop måste vi andra orka

2015-06-07 23:00 Calle Fridén  
Calle Fridén är byggnadsarbetare, krönikör och bloggare.

KRÖNIKA. Man kommer varandra nära på jobbet, så är det bara. Det är svårt att ha nån slags professionell distans till människor man umgås med mer eller mindre frivilligt fyrtio timmar i veckan, och man kanske inte ens ska ha det – det mesta tyder på att de som isolerar sig på jobbet också mår ganska dåligt.

Det betyder ju inte att man varje måndagsmorgon ska bikta sig för när­maste kollega och avge en fullständig redovisning över fredagens mys, lördagens fylleslag eller söndagens fotbollsturnering – jävligt tidigt – med tioåringen. Men man ska i varje fall svara lite artigt, när nån frågar hur helgen varit. Eller så svarar man som en kär gammal kollega, ”jo, vi sköt’na i skallen, styckade upp’na och gav resterna till hunn”, till en förfärad arbetsledare innan han begrep att det pågått jakt.

För somliga längtar tillbaka till jobbet, det bara är så. Det är en regelbunden trygghet i ett familjekaos, ensamhet eller missbruk. De där som inte vill ta semester. De finns överallt, ställer alltid upp, mest övertid, alltid för mycket flex. Rena drömmen för en arbetsgivare (de bästa byggnadsarbetare som finns är för övrigt överbelånade medelålders män; de är alltid på jobbet), ända tills man frågar hur de mår.

För det gör man. Och har man otur får man mer än en helgredovisning. Jag har haft kolleger som brutit ihop vid frukostkaffet, frugan har stuckit med barnen, och här sitter han, omgiven av lika överrumplade som generade kolleger som inte vet hur man gör när en femtiotvåårig man storbölar. Eller han som lite stillsamt berättade att hans fru dött dagen innan, men att han lika gärna kunde vara på jobbet som hemma…

Vi är varandras terapeuter lite oftare än vi tror, och vill, och vi har nästan aldrig nån beredskap för det. Det borde vi ha. Visst, det ska finnas företagshälsovård och stöd och en massa annat, men hur gör man på plats, där man står och går? Själv har jag inga problem att ta hand om öppna blödande sår och brutna ben, men hur tar man hand om ett blödande hjärta? När den mänskliga kontakten är den bästa terapin?

Svaret är ju, tyvärr, att det inte finns. Vare sig tid eller beredskap. Skyndsamt ska folk slussas över till vården, om det är allvarligt. Är det bara en mindre hjärtesorg så … kan man väl vara hemma ett par dar?

Eller ska man kanske få vara på jobbet? Stänga av depressionen med lite rejält arbete och några saftiga skämt vid fikabordet? För några skulle det säkert fungera bättre än att bli fast i lägenheten där livskamraten inte finns längre.

För vi har ju så förbannat svårt att prata om känslor på jobbet. Om när det privata slås i bitar och man ändå förväntas fungera normalt. Liv, död, kärlek, ångest. Saker som vi ska stänga av under arbetstid.

Tills tårarna kommer, kanske bara för att någon frågade: Hur mår du? Egentligen?

Calle Fridén

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Tidningen

Arbetsmiljö