Tidningen
Man får inte göra ens lite fel
Calle Fridén är byggnadsarbetare, krönikör och bloggare.
KRÖNIKA. Om man samlar en klase byggnadsarbetare och låter dem snacka fritt kommer de förr eller senare börja prata olyckor. Dödsfall. Avslitna eller krossade kroppsdelar. Grabbar som kallades Tummen, för att de saknade en. Kamrater som sitter i rullstol. Bråk med försäkringsbolag.
Det bara är så.
Jobbet är emellanåt ganska farligt, och man är beroende av att andra gör vad de ska. På tok för många av våra olyckor beror på att nån annan slarvat. Småsaker, en lös tamp, en stötta som saknades, alltför ofta en felberäkning av hållfasthet, ännu oftare stress och trötthet. Och när nåt händer på ett bygge är det förvridet stål, enorma dammoln och högar med spetsigt, trasigt virke som reser sig mot himlen. Under ligger det en stackars sate, som man förtvivlat försöker få fram. Nån skriker av smärta, nån annan sitter tyst i chock. Man springer efter första hjälpen, letar skyfflar, får dit en lastmaskin som kan hjälpa till. Folk vrålar i telefoner, och efter ett tag hörs sirener och arbetsledningen börjar räkna folk, var fan är listorna, vem är det som ligger där, vem ringer vi, har han familj, vilka jobbar han med, är det fler som saknas?
