Man får inte göra ens lite fel

2016-04-17 23:00 Calle Fridén  
Calle Fridén är byggnadsarbetare, krönikör och bloggare.

KRÖNIKA. Om man samlar en klase byggnadsarbetare och låter dem snacka fritt kommer de förr eller senare börja prata olyckor. Dödsfall. Avslitna eller krossade kroppsdelar. Grabbar som kallades Tummen, för att de saknade en. Kamrater som sitter i rullstol. Bråk med försäkringsbolag. Det bara är så.

Jobbet är emellanåt ganska farligt, och man är beroende av att andra gör vad de ska. På tok för många av våra olyckor beror på att nån annan slarvat. Småsaker, en lös tamp, en stötta som saknades, alltför ofta en felberäkning av hållfasthet, ännu oftare stress och trötthet. Och när nåt händer på ett bygge är det förvridet stål, enorma dammoln och högar med spetsigt, trasigt virke som reser sig mot himlen. Under ligger det en stackars sate, som man förtvivlat försöker få fram. Nån skriker av smärta, nån annan sitter tyst i chock. Man springer efter första hjälpen, letar skyfflar, får dit en last­maskin som kan hjälpa till. Folk vrålar i telefoner, och efter ett tag hörs sirener och arbetsledningen börjar räkna folk, var fan är listorna, vem är det som ligger där, vem ringer vi, har han familj, vilka jobbar han med, är det fler som saknas?

Det är kaos, men ett strukturerat kaos, folk springer inte i vägen. Några står redan vid sidan och snackar, röker även om de slutade för tio år sen. Andra pratar i telefon med oroliga släktingar och vänner som sett det hela på nån nyhetsflash, nej, jag är okej, det är nån annan. Den här gången.

Det gör saker med oss. De flesta av oss är alltför ofta i riskzonen, på en ställning, under ett kranlyft, mellan tunga saker som kan falla ihop och krasa ihop ens kropp. Man har det i bakhuvudet hela tiden, man är vaksam.

Visst, det görs riskanalyser, man planerar, men hela tiden bygger det på att ingen slarvar, att alla fattar att alla måste göra rätt. Lasta rätt, ställa rätt, koppla rätt. Minsta lilla misstag så kanar det ner flera kubik i hålet där det står två killar, eller så välter väggelementet åt fel håll. Nån passerar under när nån annan tappar nåt tungt, nån har inte täckt det nytagna hålet när en ovetande kommer knallande. Alltid nån.

Det gör saker med oss. Ofta blir vi cyniska, och möter det med galghumor – nä, han kommer inte äta upp alla bullarna igen – men det svetsar också samman oss. Visst får man vara rädd, inte tu tal om annat, och det har blivit bättre med den dumtuffa stilen, men fortfarande väger väggblocken många ton och då får man inte göra ens lite fel.

För då får man rensa ut ett skåp, lägga saker i en plastpåse, ta fram kostymen för ännu en begravning, hälsa på en rödgråten familj, och sen blir det stilla på kyrkbacken. Nån lossar på slipsen, alla är sådär högstämt obekväma. Några kommer bli utfrågade av polisen och facket och företaget, och ingen kommer sätta sig på den stolen på flera månader..

”De flesta av oss är alltför ofta i riskzonen, på en ställning, under ett kranlyft, mellan tunga saker som kan falla ihop och krasa ihop ens kropp. Man har det i bakhuvudet hela tiden, man är vaksam.”

Calle Fridén

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Tidningen