”Jag tyckte ju om Lasse – det var jag som anställde honom”

2014-02-16 23:00 Elinor Torp  

Ett självmord, två misstänkta chefer och en kommun som valde att avskeda i stället för att omplacera. Arbetarskydd har varit på den historiska rättegången och träffat den döde socialsekreterarens båda döttrar.<br> Inför domen som kommer i februari berättar för första gången en av de åtalade cheferna om tiden före självmordet. Berättelsen börjar och slutar den 10 juni 2010 när Lars Persson tog sitt liv, och Sverker Eliasson bestämde sig för att aldrig mer bli chef igen.

Hemma hos familjen Lundqvist Persson, onsdag den 18 december 2013: Köksbordet har förlängts och tallrikar dukats fram. På golvet sitter Lina och Lovisa med Ängla mellan sig, en stor svartkrusig pudel med tofs mitt på huvudet. Änkan Maria Lundqvist Persson tänder fyra ljus. Lina följer sin mamma med blicken. Luften i köket är varm och lite fuktig. Överallt i lägenheten rör sig människor. Vänner. Släktingar. Tillsammans hjälps de åt med middagen. Det är kvällen före sista rättegångsdagen, den 18 december 2013. Lovisa går in på rummet för att prata i mobilen medan Lina sitter kvar på köksgolvet. Dagen har varit intensiv. Under vittnesförhöret med personalchefen tvingades Lina lämna rättegångssalen för att ta sig till akuten. Läkarna misstänker blödande magsår och Lina har gått med på gastroskopi. Att läkarna ska köra ner en slang genom hennes hals tänker hon på, och på pappa Lasse som hela rättegången handlar om.

Ett stenkast bort ligger Östersunds tingsrätt. I pausen tidigare under dagen beskrev en åhörare Lasse som ”en av Krokoms kommuns absolut bästa socialsekreterare, en person som hördes och syntes, lite bullrig, men varm och duktig på att ta människor”, sa den före detta kommunanställda. En myndighetsperson från orten som också kommit för att lyssna på rättegången ger bilden av en ”erkänt duktig handläggare som kunde ta missbrukarna, men inte alltid höll sig till regelverket, om man ska tro försvaret”. Eller som åklagaren Åse Schoultz säger: ”Lasse var dyr och besvärlig. Han gick inte i ledband. Men han var en otroligt varm människa. I stället för att se hans förtjänster så hackade kommunen på hans mindre bra sidor. Han var lite ostrukturerad och rörig, men det blir man ju om man mår dåligt.”

I köket fingrar Lina på minnesboken med personliga ord om Lasse. Hon tror som åklagaren, att hennes pappa blev för dyr. Kommunen ville bli av med honom. Men det är bara spekulationer. Det enda hon vet är att hennes pappa förändrades, krympte.

En av de åtalade cheferna heter Sverker Eliasson och var chef för individ- och familjeomsorgen, ifo, i Krokoms kommun. Lovisa tycker att det är jobbigt att se hur dåligt han mår. I sex långa dagar har de suttit mitt emot varandra i rätten.

– I vittnesförhöret sa han ”jag är som en ko, en snäll ko”. Sverker kan inte säga nej. Han bara tar emot och gör som han blir tillsagd. Så känns det. Samtidigt var han ju pappas chef och sitter där av en anledning, resonerar Lovisa.

Familjen hade hellre sett personalchefen och arbetsledaren på andra sidan. Deras mamma anmälde fem chefer i kommunen. Två åtalades. De två som åklagaren Åse Schoultz ansåg sig kunna binda vid arbetsmiljöbrottet vållande till annans död efter att ha gått igenom delegationshandlingar och benat ut ansvaret.

– Jag tycker om Åse. Hon är rolig och lite vimsig. När hon frågar får hon fram bra svar. Det hade nog inte blivit någon förundersökning om inte mamma gjort så mycket innan och om inte Åse funnits här, säger Lovisa.

I augusti 2010, två månader efter Lars Perssons självmord, bjöd familjen hem de fem cheferna till huset i Oviken. Tre kom. Socialchefen, personalchefen och ifo-chefen Sverker Eliasson. Samtalet spelades in och används som bevismaterial. Efteråt blev cheferna sura och besvikna på familjen som inte berättade om bandspelaren.

– Men då hade de ju inte pratat fritt, konstaterar Lovisa och berättar att de hade kollat upp innan så att det inte var olagligt att banda i smyg.

Tre och ett halvt år har gått mellan då och nu. Då när pappa Lasse levde. Och nu när han inte finns mer. Lina och Lovisa minns hur snabbt det gick, hur deras pappa på kort tid, knappt ett år, gick från levnadsglad till djupt deprimerad. Kollegerna vittnar om hur en ny arbetsledare kontrollerade Lasse till vansinne. Krokoms kommun tog aldrig tag i problemen. I stället startade cheferna en process för att få bort deras pappa när han mådde som sämst. Det hjälpte inte att medarbetarna i gruppen larmade om mobbningen. Men så var också Lasse en sådan som vägrade att ta emot hjälp, fick Lina och Lovisa höra när personalchefen vittnade i morse.

– När pappa försvann skulle jag börja trean i gymnasiet. Då orkade jag inte plugga så mycket. Betygen blev lidande. Innan hade jag haft lätt för mig i skolan och velat ha bra betyg. Men då orkade jag inte. Snittbetyget sjönk, berättar Lovisa, som i framtiden vill gå i pappas fotspår och bli socionom.

– Inte socialsekreterare. Kurator, betonar hon.

Systrarna är överens: alltsammans är mycket konstigt, hela situationen.

– Sverker börjar ju nästan grina i rätten. Man ser det. Han mår verkligen dåligt. Men vi hade inte suttit här om det inte vore för cheferna. Det är en speciell historia, konstaterar Lina.

Hon har inte orkat kolla eller läsa någonting sedan rättegången började.

– Jag har stängt av och bytt stad.

Lovisa flyttade som systern till Uppsala för att plugga, men hoppade av redan efter ett par veckor och kom tillbaka till Östersund när mamman sålde huset de vuxit upp i.

– Det känns som om man sitter i ett väntrum. Man går och trampar och kommer liksom aldrig i gång med livet.

Familjen vill ha en ursäkt från cheferna. De säger det gång på gång, mamman, döttrarna, sonen som reser runt i Filippinerna, att Sverker och de andra ska säga: Vi kunde ha gjort mer. Vi är ledsna för det.

Krokoms kommun lät bli att agera och valde att inte se mobbningen som för kollegerna, Lasse och familjen var så tydlig. Med personalchefen i spetsen gjorde sig ledningen i stället av med problemet. Deras Lasse. Så ser familjen det.

– De måste ju känna att det gått fel till någonstans, men de kan inte be om ursäkt för då blir det ju som ett erkännande, säger Lovisa och sätter sig hos mamman vid köksbordet.

Maria Lundqvist Persson har fastnat med blicken i en låga. Hon ser ut att befinna sig långt bort. Hela dagen har hon sprungit fram och tillbaka mellan tingsrätten och akuten. Lina reser sig från köksgolvet och sätter sig hos mamman och systern. Hon vill inte göra den där undersökningen i morgon, viskar hon till mamman. Bara tanken på att läkarna ska köra ner en tjock slang i magen får henne att må illa.

Människor strömmar in i köket och sätter sig kring bordet. Lina tittar ut genom köksfönstret på de vita tussarna som långsamt faller. En nära vän till familjen reser sig upp, höjer vinglaset och säger:

– Skål för Lasse som tittar ner på oss från sitt eget socialkontor i himlen.

 

Från: Lars Persson

Till: Sverker Eliasson

Datum: 2010-05-24 00:41

Ärende: Vädjan

Hejsan Sverker!

Med risk för att stöta mig med dej, vill jag vädja till er som fattar beslut om mig och min framtid att visa nåd. Jag vet att en del saker gått snett. Jag vill vädja till er att ta hänsyn till att jag har två tonåringar hemma som behöver mat och kläder och att jag själv inte har ngn annan utbildning att ta till. Låt mig få jobba praktiskt med vad som helst. Är ej rädd att ta i och duktig på praktiska ting.

MVH

En jätteförtvivlad och panikslagen Lars Persson

 

2010-05-26

Lars Persson

Underrättelse om avsked

Härmed underrättas du om att Krokoms kommun överväger att avskeda dig från din anställning som socialsekreterare vid socialförvaltningen i kommunen.

Din arbetstagarorganisation har också varslats om den övervägda åtgärden.

Du och din fackliga organisation har rätt att begära överläggningar om den övervägda åtgärden. En sådan begäran skall lämnas inom en vecka efter det att denna underrättelse lämnats.

 

2010-06-10

Ur polisrapporten: Maria som är maka till Lars uppgav att han mått dåligt sedan i höstas eftersom det varit jobbigt för honom på hans arbetsplats. Lars började prata om att ta sitt liv i vintras och även under våren. Lars har sedan april månad mått allt sämre. Lars har varit deprimerad, med ångest och sömnsvårigheter. Han har bara kunnat sova 2–4 timmar per natt och för ungefär en månad sedan fick han utskrivet sömntabletter och medicin för ångestdämpning.

Döttrarna uppger att Lars sagt att han inte orkar mer, att han inte vet hur han ska klara detta och att han inte vet vart han ska ta vägen.

Den 10 juni skulle Lars få besked om han skulle få ha kvar sitt arbete på Socialtjänsten i Krokom.

 

2010-06-29

Ang Lasse Persson, 1957-04-02 (…) Vår samstämmiga bedömning är att Lasse Perssons insjuknande i en allvarlig depression har ett klart tidssamband och ett rimligt och mycket sannolikt orsakssamband med den konfliktsituation och arbetsrelaterad problematik som förelåg på hans arbetsplats.

Anders Berglund

Medicinskt ledningsansvarig, leg läkare

Commodia AB

 

TINGSRÄTTEN I ÖSTERSUND, torsdag den 19 december 2013: Sjätte och sista rättegångsdagen i Krokom-målet. Himlen är fortfarande kolsvart när åklagaren Åse Schoultz och målsägandebiträdena öppnar dörren till tingsrätten. De två tilltalade, ifo-chefen Sverker Eliasson och socialchefen, sitter redan i en soffgrupp med sina försvarsadvokater. Kommunchefen slår sig ner på en stol jämte. Han är missnöjd med media som han anser vinklar rapporteringen till åklagarsidans fördel. Högt och yvigt pratar han medan Sverker Eliasson sitter stilla och tyst. Rättegångens sista dag har vigts åt slutpläderingar. Sedan är den uppmärksammade och unika rättegången över. Trots att lagstiftningen om kränkande särbehandling har funnits i Sverige i tjugo är det första gången dess yttersta konsekvens självmord prövas av domstol. Åtalspunkten är arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död. Sverker Eliasson är beredd på att målet överklagas till hovrätten och skulle inte bli förvånad om det går ända upp till Högsta domstolen.

– Men jag hoppas att det blir ett före och efter rättegången, säger han.

När bägge parter har fått säga sitt och processen i tingsrätten är över sätter sig försvaret i samma soffgrupp. Ifo-chefens ögon är rödsprängda och axlarna har sjunkit ner. Gång på gång tappar han tråden, ber om ursäkt och får börja om på nytt. Sverker Eliasson har varit sjukskriven från Krokoms kommun de senaste två åren. Efter Lasses självmord bestämde han sig för att aldrig mer bli chef för individ- och familjeomsorgen.

– Ett självmordsuppdrag, säger han och kommer på sig själv i samma sekund, snörper ihop munnen i en ångerfull min, men kommenterar inte ordvalet.

I stället säger han:

– Jag tyckte ju om Lasse. Vi har alltid haft en bra relation. Det var jag som anställde honom. Vi hade anställningsintervjun hemma hos mig. Lasse var mycket generös. Som chef kände jag stor sympati för att han var så…

Sverker tystnar tvärt. Han tittar tomt framför sig och säger:

– Förlåt, jag kom på en sak. Jag lovade att ringa min son efter rättegången.

I skolan vet alla vad som har hänt, hela Östersund vet. Familjen har träffat en psykolog och Sverker har en egen person via företagshälsovården som hjälper honom att reda ut livet. Egentligen började problemen på arbetsplatsen långt tidigare. Sverker hade dessutom en egen kris i familjen. Hans föräldrar och svärfar dog inom loppet av två år. Han hade varit sjukskriven några månader och kom tillbaka successivt i januari 2009. Det första han fick göra var att ta tag i en kris på jobbet som inträffat under hans sjukskrivningsperiod. Två kolleger hade blivit ett par och den ena hade misshandlat den andra, vilket personen i fråga dömdes för.

– Det var väldigt turbulent, minns Sverker.

Krokoms kommun hade dessutom gjort sig av med en tolk efter anklagelser som Arbetsdomstolen fann grundlösa. Det kostade kommunen 2,5 miljoner. Samtidigt växte individ- och familjeomsorgen. Ledarskapet förändrades. Strukturen. Sverker hade varit Lasses och de andra socialsekreterarnas närmaste chef. Nu hamnade han högre upp i organisationen och fick fyra till fem arbetsledare under sig. De basade i sin tur över socialsekreterarna. Sverker säger att han i backspegeln kan se att han själv inte var färdigrehabiliterad. Att han helt enkelt inte orkade ta i ytterligare en konflikt.

– Det är klart att det har påverkat. Så är det ju.

När det började gå upp för arbetsgivaren hur dåligt Lasse mådde fick den företagshälsovård som kommunen anlitade en förfrågan om att göra en mobbningsutredning. Psykologen, som vittnade i målet, ansåg att det vore som att ta ett juridiskt ställningstagande och avböjde därför. Han bad kommunen att återkomma med en mer specificerad beställning i så fall. I stället hamnade uppgiften i Sverker Eliassons knä.

– Jag hade inte någon endaste erfarenhet eller kunskap om hur en sån här utredning går till. Jag gjorde den utifrån eget huvud, med visst stöd av föreskriften jag fick av personalavdelningen, berättar Sverker Eliasson, tystnar och säger sedan:

– Klart man skulle ha gjort på ett annat sätt med facit i hand.

Efter Lasses självmord har Krokoms kommun bytt företagshälsovård, från Commodia till Offerdal.

– Jag tyckte att det var egendomligt alltihop. Att de inte hade den kompetensen. Vi hade ju anlitat dem i andra sammanhang och samarbetat med företagshälsovården vad gäller arbetsmiljö. Och vi använde dem som konsulter i personalfrågor. Att de inte kunde göra en mobbningsutredning fattar jag inte än i dag, säger Sverker.

Högtalarsystemet slås på, ett nytt mål. Tingsrättens väggar består av tegelstenar. Sverker tittar in i fogmassan.

– Jag har funderat mycket på hur det kom sig… Varifrån det kom… Vem som tog initiativet?

Han avbryter sig själv igen, säger att minnesbilderna är oklara.

– Men jag såg ju att han var deprimerad och att han blev djupare och djupare … Han mådde så dåligt. Jag minns att jag tänkte att han måste bli rehabiliterad innan man kan börja fundera på en eventuell omplacering eller andra åtgärder.

Rösten stockar sig. Han andas in med hela kroppen och blir knallröd i ansiktet innan han släpper ut luften i en tung suck. Strax före Lasses självmord stötte Sverker ihop med Maria på Ica Maxi. Hon bad honom att fundera på en omplacering, hade hittat en vakant tjänst åt sin make. Men personalchefen, socialchefen och Sverker kom ändå fram till att Lasse skulle avskedas. En sista chans fick cheferna dagarna före självmordet. Då informerade en kollega dem om att Lasse börjat prata om ett rep eller en snara. Kommunen gick vidare. Den 10 juni 2010 var det överläggning med facket. Ombudsmannen från Vision var på väg till Krokoms kommun för att diskutera avskedandet. Samma morgon tog Lasse sitt liv. Maria hittade honom i garderoben och han använde det redskap cheferna fått uppgift om.

Sverker minns mötet med familjen, samtalet i vardagsrummet, som bandades, utan deras vetskap. Där och då bestämde han sig. Aldrig mer ifo-chef. Han berättade för kommunen. När han 2014 börjar jobba igen efter sin långa sjukskrivning blir det som verksamhetscontroller utan personalansvar.

HEMMA HOS FAMILJEN Lundqvist Persson, Krokom. Lina vägrade. Läkaren fick inte köra ner slangen i magen. Hon klarade bara inte av den otäcka undersökningen, men har fått magsårsmedicin utskriven ändå. Ängla snor runt hennes ben, uppe i varv av alla människor som samlats i mamma Marias lägenhet.

På väggen i hallen sitter ett fotografi av Lasse, en ögonblicksbild från en fisketur. När han behövde lugn och ro tog han med sig fiskespöet till en sjö eller Ängla ut i skogen. Hunden och Lasse hade en speciell relation.

– Lasse var Änglas favorit, berättar Maria.

Åklagaren Åse Schoultz kommer in via balkongdörren och drar med sig en pust av cigarettrök. Hon sätter sig på golvet i vardagsrummet och pratar juridik med en docent. Bägge målsägandebiträdena är i lägenheten tillsammans med familjens vänner. En brokig skara.

– Nu finns det whisky i vardagsrummet, säger Maria till sällskapet som blivit kvar i köket.

Hon tar av sig strumporna och sjunker ner i en fåtölj. Det är imma på fönsterrutorna och vännen som skålade för Lasse pratar om sin segelbåt i Medelhavet. Han har skrivit en bok om Lasse som han vill att hela världen ska läsa. Lovisa har inte kommit hem än och Lina drar sig undan en stund med sin pojkvän. Men först berättar hon hur en äldre kvinna ringde till henne när hon var på skolan.

– Hon var jätteledsen för att pappa hade gått bort och berättade en massa personliga grejer om hur mycket pappa hade betytt för hennes man. Det var jättefint och lite rörande, säger Lina som förstår att hennes pappa måste ha varit en speciell socialsekreterare.

– En gång när han bodde i Stockholm skjutsade han en behövande till avgiftningskliniken på sin motorcykel. Sån var han. Finns det inte plats för människor som pappa i arbetslivet längre? frågar sig Lina.

Företagshälsovården avböjde en mobbningsutredning

1 april 2006 anställs Lars Persson som socialsekreterare i Krokoms kommun.

Våren 2009 börjar en ny arbetsledare i Lasses grupp.

Mars 2010 uppmärksammar personalen cheferna på att Lasse mår allt sämre. Företagshälsovården får en förfrågan om att göra en mobbningsutredning, men avböjer.

19 april 2010 konstaterar chefen för individ- och familjeomsorgen Sverker Eliasson att ingen kränkande särbehandling förekommit efter samtal med arbetsledaren och Lasse. Kollegerna hörs inte. Ifo-chefens kortfattade mobbningsutredning presenteras på ett möte med Lasse och facket. Då får han reda på något nytt. Kommunen tänker ge honom en skriftlig varning. Cheferna har hittat fel och brister i Lasses handläggning.

24 maj 2010 vädjar Lars Persson om att få bli omplacerad.

26 maj 2010 får Lars Persson en underrättelse om avsked.

31 maj 2010 begär fackförbundet SKTF (nu Vision) överläggning enligt § 30 Las och kräver en skriftlig motivering enligt §19 Las. Begäran skickas till personalchefen vid Krokoms kommun.

10 juni 2010 är Visions ombudsman Roger Fält på väg till Krokoms kommun för en överläggning om avsked. Samma morgon tar Lars Persson sitt liv.

27 september 2010 polisanmäler änkan Maria Lundqvist Persson fem chefer vid Krokoms kommun för brott mot arbetsmiljölagen genom vållande till annans död.

21 mars 2013 åtalas två av cheferna för arbetsmiljöbrott.

Om gärningen, ur åtalet: Lars Persson jobbade som socialsekreterare inom Individ- och familjeomsorgen (IFO) vid Krokoms kommun. Han tog sitt liv den 10 juni 2010 efter ohälsa till följd av brister i arbetsmiljön. Socialchefen och ifo-chefen i Krokoms kommun har av oaktsamhet orsakat arbetstagaren Lars Perssons sjukdom och död genom att uppsåtligen eller av oaktsamhet under tiden hösten 2009–10 juni 2010 åsidosätta vad som i enlighet med arbetsmiljölagen ålegat dem till förebyggande av ohälsa. Nämnda åsidosättande har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag.

11 november 2013 börjar rättegången mot de två cheferna.

19 december 2013 avslutas rättegången i Östersunds tingsrätt.

19 februari 2014 meddelas domen. Två–tre veckor har åklagaren och försvaret på sig att överklaga till hovrätten.

Elinor Torp

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Tidningen