Jag och mitt högskoleprov

2013-01-27 23:00 Calle Fridén  
Calle Fridén är byggnadsarbetare, krönikör och bloggare Foto: Jörgen Appelgren

KRÖNIKA. Jag funderar på att sadla om. Byta karriär liksom. Jag är alltför medveten om att min kropp inte kommer vilja vara byggnadsarbetare i femton år till.

Till skillnad från generationer av kolleger före mig borde jag också ha en rimlig chans att göra det. Jag menar, alla pratar om att man ska kunna byta karriär mitt i livet, att drömmen om att få guldklocka på en firma blir alltmer sällsynt.

Sen handlar det ju om drömmar. Jag är ju precis som alla andra – nöjd med lite så länge det är roligt, fria arbetstider och bra betalt.

Alltså tog jag kontakt med en av våra mer utskällda institutioner för utbildning och arbete, och satt sedan förundrad och blev ifrågasatt. Varför skulle jag, som var så gammal, vilja göra något annat? Och skulle jag inte satsa på något inom byggsektorn ändå? Arbetsledare? Det brukar ju vara bra för gamla utslitna timrisar?

Eh, nä, jag tänkte mig kanske nåt mer intellektuellt arbete kanske. Varpå handläggaren – förmodligen en gammal timris – med ett leende undrade hur jag tänkte finansiera detta? Det tänkte jag att ni, på det här stället, kanske kunde hjälpa mig med? Kanske?

Eh, nä. Det fick man ta reda på själv. Däremot borde jag göra Högskoleprovet, för att se vilken nivå jag låg på.

Jag gjorde Högskoleprovet. Jag var med råge allra äldst i lokalen och kunde raskt konstatera att matematiken var ännu mer förhatlig trettio år senare – jag menar, när man inte ens förstår vad som är frågan så är det precis som då. Trettio år senare vet jag också att jag aldrig haft någon nytta av den matematik jag hur som helst inte begrep något av som yngling. Men annars gick det hyfsat. Jag har inga planer på att bli vare sig dataprogrammerare eller kärnfysiker, men lite knäckt blir man när en närvarande slyngel i fikapausen frågade: Snickare? Vad gör en sådan?

Men han hade säkert alla rätt på matematiken.

Det var värre med ekonomin. Det blir fattiga år om jag ska skola om mig. Visst, jag är villig att offra en del, och kan det, men hur gör alla de med drömmar, som konsumerat landet till välstånd och sig själva till skuldsättning? Och då menar jag inte skulder till resor och smycken utan till något så basalt som boende? Utslitna ensamstående låglönejobbare?

Världen förändras runt oss, men fortfarande utbildar vi oss som på sextiotalet. Förmodligen måste vi jobba längre – och jag tror ju inte att de välutbildade är så pigga på att betala för att de lågutbildade och utslitna ska kunna gå i pension tidigare. Alltså måste vi hitta jobb som vi orkar med – men med usla betyg och utan vettig vuxenutbildning är vi chanslösa.

Ingen ska behöva ha ont. Framförallt inte på jobbet. Att byta jobb eller karriär borde vara en fullständigt naturlig del i en bra arbetsmiljö. Att veta att det finns plats för alla, även om man blivit gammal eller har ont.

Calle Fridén

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Arbetsmiljö