Vi måste våga reagera mot mobbning på jobbet

- Jag tolererar inte att ni namnger barnet. En gång till och jag avbryter föräldramötet! röt föreståndaren. </p> <p> Några föräldrar tittade förvirrat på varandra. Menade han allvar? Kanske, bäst att inte säga barnets namn fler gånger. Budskapet hade ju ändå gått fram: barnet skulle bort. Pojken var storvuxen, visst, tultade fram och välte de mindre barnen. Ibland gick han fram och kramade dem lite för hårt. Något var fel på tvååringen, ansåg föräldrarna. Ett par dagar senare pratade jag med en av pedagogerna. Hon förklarade att nu hade även barnen gått ihop mot pojken. De skyllde allt på honom, varpå tvååringens föräldrar fick nog och flyttade honom till ett annat dagis. </p> <p>Det var då jag började förbanna min egen insats. Jag hade visserligen förklarat för min son att alla måste få vara med, men jag hade kunnat göra så mycket mer. Till exempel bjudit hem tvååringen, fått honom att åtminstone bli kompis med mitt barn. Men det blev ju aldrig av. </p> <p>Likadant ser det ut på våra arbetsplatser. Vi ser att någon hamnar utanför, stämplas som mobbare men i själva verket är mobbad. Chefen är ofta den som börjar. Några undersåtar hänger på, andra tittar bort. Vi fungerar tydligen så, från dagis till pensionering. Den som odlar sin särart på arbetsplatsen ska frysas ut. På redaktionerna säger vi att någon hamnar i frysboxen. Det betyder att personen inte får några arbetsuppgifter. Han eller hon bara sitter där, sysslolös. </p> <p>Men varför säger de utfrysta inte upp sig? undrar någon. Svaret är enkelt: ett självförtroende är så oerhört lätt att bryta ner. Och den som förlorar självförtroendet tappar kraften. Känner sig värdelös, förtjänar ändå inte bättre. </p> <p>Mobbning på arbetsplatserna klassas sedan 18 år som ett arbetsmiljöbrott. Fortfarande har ingen blivit fälld, alltså är lagen meningslös. Kränkande särbehandling på arbetsplatsen hör därför hemma i brottsbalken. Den som är ansvarig ska straffas. Och vi andra måste våga reagera.</p>