Ingen borde dö på jobbet

När den här texten skrivs har enligt Arbetsmiljöverkets statistik 39 personer dödats i arbetsplatsrelaterade olyckor hittills i år. En siffra som mycket väl kan ha ökat efter att tidningen gått i tryck.

Men sedan mitten av 1900-talet har dödsolyckorna på jobbet minskat dramatiskt. Enligt statistiken för anmälda dödsolyckor i arbetet omkom år 1955 totalt 425 personer, 414 män och 11 kvinnor. Den siffran har sedan dess stadigt sjunkit år från år.

Enda avvikelsen var 1994, då mer än dubbelt så många dog som året innan. Det höga dödstalet det året berodde på att 143 personer som jobbade på passagerarfartyget Estonia miste livet när fartyget sjönk. 1994 är också enda året då nästan lika många kvinnor som män dödades på jobbet, eftersom majoriteten som omkom i Estoniakatastrofen var kvinnor. I övrigt har dödstalen bland kvinnor under alla år varit mycket låga.

Hur man än vänder på det måste man ändå erkänna att det har blivit otroligt mycket bättre de senaste 63 åren. Lagar har stiftats, tekniken har blivit säkrare, kontrollmyndigheter har fått ökade befogenheter och skyddsombud har fått utbildning i systematiskt arbetsmiljöarbete.

Totalt sett alltså. Men för var och en av de som dödas, för deras barn, makar, föräldrar och vänner, spelar det ingen roll att det är ovanligt. Varje dödsfall är en tragedi och ett misslyckande för arbetsgivaren, chefer och för samhället. Varje dödsfall leder till livslång sorg för dem som ska leva vidare och undra om olyckan hade kunnat undvikas. Om bara rutinerna hade följts, om det funnits bättre skydd, om man hade varit mer uppmärksam, om man hade hjälpts åt, om någon mer erfaren hade gjort jobbet...

I det här numret har vi tagit greppet på varför dödsolyckor händer och vem som juridiskt sett är ansvarig.