En del blir livsfarliga när de sitter bakom ratten

På många sätt är det rent meditativt att köra bil, en resa som många gånger är lika fysisk som meditativ.

Kring millennieskiftet bilpendlade jag på västkusten. Åtta mil enkel resa och 16 mil fram och tillbaka. Varje dag. Man skulle kunna tro att det var ytterligt påfrestande att sitta i bilen drygt två timmar om dagen, men så var det inte. På vägen till jobbet strukturerade jag upp dagen, på vägen hem bearbetade jag dagens händelser. Det behövdes. När det gällde den psykosociala arbetsmiljön fanns det en hel del att arbeta med, om man säger så.

När jag nu tänker efter var de där timmarna i förarsätet de bästa på hela dagen. I lugn och ro fanns det tid att tänka. Tid att reflektera och tid att återhämta sig efter en påfrestande arbetsdag.

Alla tänker förstås inte så där.

En del blir till djävulen själv så fort händerna nuddar ratten. Tränger sig, kör chicken race, hänger på tutan, visar fingret och tränger ut andra i vägrenen. Försöker klippa taxichaufförer och cykelbud när de får chansen.

Jag tänker på det när jag kör i sommartrafiken och passerar ännu ett av alla dessa vägarbeten. Hur är det att arbeta där? Hur är det att möta de där galningarna – för det är de – de där som gör sitt bästa för att skrämma upp folk som bara försöker göra sitt jobb och förbättra tillvaron i trafiken för oss som passerar i våra plåtlådor. Hur är det att riskera sitt liv varje dag?

Just det har Arbetarskydds reporter Jonna Söderqvist tagit reda på. Läs hennes reportage och fundera på varför det är så svårt att respektera andras arbetsmiljö.