”Sjukpensionär vill jag inte bli”

När Marija Haluzan kom till jobbet klockan åtta på morgnarna var det som om ett tidtagar­ur startade. Hon hade 23 minuter på sig per hotellrum. Men i praktiken var tiden något kortare. Först måste hon ta fram sin städvagn och fylla den med material, rena lakan, handdukar och annat.

– För det mesta hade jag ett hårt tempo. Tiden per rum var uträknad på businessmän som checkar in ensamma. Planeringen fungerar ganska bra om det bara varit en enda person som sovit på rummet.

Men när Marija Haluzan hade satt sitt kort i dörrlåset och det klickat till när dörren öppnat sig, kunde det lika gärna ha varit två som hade utnyttjat rummet. På helgerna var det nästan alltid så.

– Det är jämt mer jobb när det är två som har haft rummet. Ofta är allt använt. Och på helgerna har gästerna druckit och stökat till extra.

På de 23 minuter som ett hotellrum ska förvandlas till en skinande ren salong följer det ena arbetsmomentet på det andra: sängen ska bäddas ren, rummet dammsugas, minibaren fyllas på, badrummet skuras, använda handdukar plockats bort och kvarglömda saker registreras.

Och ibland finns en tung frukostbricka att bära ut.

– De är stora och otympliga. Du får knappt ut dem genom dörren.

Marija Haluzan upplevde hur det hela tiden kom smygande nya, små arbetsuppgifter som lades in på arbetspassen. Hon skulle också vara tillgänglig per telefon. Kanske var det ett extra element som skulle ställas in på rummet eller någon kvarglömd sak som receptionen ringde om och bad henne leta rätt på.

– När jag var klar med arbetsdagen tog det 20 minuter att tömma vagnen, lägga smutstvätt i högar och fördela allt annat.

Efter 20 år i städbranschen, först som egenföretagare, senare som hotellstädare, kände hon hur smärtan kom krypande. Hon hade då tillsvidareanställning på den stora hotell­kedjan, jobbade sju timmar om dagen, och städade 18 rum per pass.

– Jag fick en förslitningsskada, en disksänkning mellan kotor i min nacke.

En sådan skada uppstår inte plötsligt. Därför kan man inte härleda den till någon särskild händelse i arbetet, utan förändringen har skett gradvis under många års kroppsarbete.

– Det tog flera månader innan jag fattade vad det var fråga om. Värken blev bara värre och värre. Jag förstod inte varför jag fick ont i armar och nacke. Jag hade så ont att jag fick svårt att sova.

På vårdcentralen och efter en röntgenundersökning kunde man konstatera att avståndet mellan flera nackkotor inte var lika stort som tidigare. Hon hade drabbats av en disksänkning.

– Jag fick rådet av läkaren att det inte är lönt att söka ersättning för arbetsskada för detta. Nu vet jag inte hur jag ska gå tillväga när jag inte ens får hjälp av läkaren.

Vad säger facket?

– Ombudsmannen har rått mig att anmäla disksänkningen som arbetsskada.

I dag kan Marija Haluzan inte vrida på huvudet ordentligt. Om hon behöver titta bakåt måste hon vrida på hela kroppen. Värken håller hon i schack med akupunktur. Hon tränar också för att stärka muskulaturen kring nacken.

Hon har dessutom en belastningsskada i höger arm. Hon laddade alltid högerarmen med handukar och påslakan när hon städade. Det var många tunga lyft per dag.

– Läkarna säger att jag inte kan jobba fysiskt. Försäkringskassan säger att jag kan jobba, men inte med mina tidigare arbetsuppgifter. Jag skulle kunna bli omplacerad och till exempel stå i receptionen, men på hotellet finns inga lediga tjänster.

Marija Haluzan får inte sjukpenning längre. Hon har blivit överflyttad till Arbetsförmedlingen och hoppas på a-kassa. I mellantiden har hon haft det jättetufft ekonomiskt.

– Jag är över 50 år gammal. Det finns många som jag och många andra som är mycket friskare bland 50-plussarna, men sjukpensionär vill jag inte bli.