Krönika: Ta ansvar för mobbningen

Som 14-åring gjorde jag prao en vecka på monteringen på ett företag som tillverkade bergborrmaskiner. Vid fikapauserna upprepade sig samma mönster. Två av de anställda hackade oavbrutet på en tredje. Övriga arbetskamrater låtsades som ingenting.

Det chockade mig att vuxna betedde sig som skolungar. Tillbaka i min åttondeklass hade jag att hantera ett tufft klimat. Vem som helst kunde när som helst hamna i onåd hos skolans ledargäng. Det kunde sluta med långvariga trakasserier i form av insparkat skåp flera gånger per dag, lindrig misshandel, verbala attacker.

Det var skönt att lämna grundskolan och i vuxenvärlden har jag nog haft tur.

När jag genom mina barn åter fick inblick i skolan var det en positiv överraskning. Mobbningen motarbetas nu kraftfullt.

Det som på min tid bemöttes med tystnad, har skolorna i dag konkreta handlingsplaner för. Sådana måste finnas enligt skollagen.

På barnens skola finns ett antimobbningsteam. I varje klass finns två kompisstödjare. Det är nolltolerans som gäller. Tidigt när skolan fått reda på något, ringer man hem till föräldrarna. Ofta hjälper det, men annars finns en hel arsenal av åtgärder. All mobbning försvinner inte, men klimatet är radikalt bättre än när jag gick i skolan.

Sedan 1994 gäller föreskrifterna om kränkande särbehandling på alla arbetsplatser. Arbetsgivaren ska ha rutiner så att mobbning snabbt upptäcks. Arbetsgivaren förväntas motarbeta kränkningar och ge den drabbade stöd.

Nu läser jag journalisten Maciej Zarembas artikelserie om vuxenmobbning i Dagens Nyheter. Han visar att samhället inte tar mobbning på jobbet på tillräckligt allvar. Det verkar som att skolan avancerat medan arbetslivet stått stilla.

I Zarembas artiklar kommer mobbarna undan. Arbetsgivare, fack och myndigheter sviker. Problemet osynliggörs när arbetsskadeanmälningarna till Arbetsmiljöverket klumpas ihop så att mobbning hamnar tillsammans med artskilda skadliga faktorer som "påfrestande kontakter med kunder, klienter och anhöriga".

Arbetsmiljöverket säger till DN:s reporter det man sagt till Arbetarskydd under många år: "Vi går inte in i enskilda mobbningsfall".

Men utan det enskilda fallet är det svårt att ställa till svars.

Skolan kunde visa vägen. Om en elev utsätts för kränkningar, om skolan vet om problemet och inte gör tillräckligt, då hotar kännbara skadestånd. Barn- och elevombudet, BEO, arbetar specifikt med att företräda barn i domstol.

Men troligen är vägen via skadestånd stängd. Anställda får inte stämma sin arbetsgivare, åtminstone inte i arbetsskadeärenden. Man är hänvisad till facket, Arbetsmiljöverket och till Försäkringskassan och Afa Försäkring.

Arbetsgivarna har säkrat sig rätten att leda och fördela arbetet. Med rätten följer ansvar. Ta det!