”Jag drabbades inte av panik, utan gjorde allting rätt”

Skottskadan i ryggen hindrar inte Paul Hansen från att jobba när Arbetarskydd träffar honom på Dagens Nyheters redaktion några veckor efter dramat. Han har fri rörlighet i armarna och kan obehindrat lyfta kameran, som är hans berättarverktyg.

Den som är med om en traumatisk händelse ska återgå till vardagen och dess rutiner så fort som möjligt, enligt rådande forskning.

– Ja, det är viktigt att allt blir som vanligt. Jag gick tillbaka till arbetet nästan med en gång. Eftersom jag inte har några större fysiska men, känns det bäst så.

Paul Hansen sitter i ett mötesrum på redaktionen med en kaffekopp framför sig. På väggen bakom ryggen hänger ett av hans mest kända foton. En palestinsk man är fångad på bild just när han slänger iväg en molotovcocktail. Förstoringen från Ramallah på Västbanken täcker en stor del av väggen och är en av hans många, kända bildrapporter från världens oroshärdar.

Paul Hansen är inte särskilt förtjust i att själv hamna i fokus eller ge intervjuer om sin skottskada.

– Det är otroligt lätt och frestande för många journalister världen över att åka ner till oroshärdar och sedan skriva artikeln ”vi trodde att vi skulle dö”. Jag har svårt för det. Vi ställer oss då i vägen för den egentliga historien.

– Nu är det tidningen Arbetarskydd som skriver. Därför talar jag gärna om det här.

Fotografen Paul Hansen och skribenten Erik Ohlsson bildar ett erfaret team som är mycket medvetet om vilka faror som lurar på krigsskådeplatser: skottlossning, granatattacker, flygbombningar, krypskyttar, självmordsbombare och bilolyckor.

De vet också att traumatiska upplevelser inte alltid klingar av.

– Av dem som är i farozonen för att drabbas av posttraumatisk stress klarar sig 95 procent bra, förutsatt att allt blir som vanligt igen. Några procent behöver behandling och en till två procent får bestående problem.

Det var i slutet av oktober som Paul Hansen och Erik Ohlsson under sin senaste Irakresa följde med kurdiska peshmergasoldater. Förbandet rörde sig i kolonn sakta framåt och säkrade by efter by en bra bit bakom fronten. En liten sträcka tog flera timmar.

– I det skedet hakade jag på några soldater i ett par hundra meter. Det skulle ha varit farligt att vända tillbaka själv. Därför fortsatte jag framåt med dem ytterligare någon kilometer tills jag mötte en grupp som var på väg tillbaka, och följde dem.

Efter en stund bestämde sig Paul Hansen för att byta grupp till några andra soldater som befann sig en bit bort. När han närmade sig den gruppen öppnade krypskytten eld från ett hus i närheten.

– Kulan tog i hjälmen och jag höll på att slås medvetslös. Jag rullade ner på marken och tog skydd bakom en liten förhöjning.

På säkerhetskurser hade han lärt sig hur viktigt det var att snabbt kontakta kolleger i ett krisläge. Via mobilen skickade han en positionsbeskrivning på var han befann sig.

Men krypskytten såg en del av kroppen och sköt igen. Kulan gick in mellan västen och skuldran, och fastnade i ryggmuskeln en bit ner på ryggen.

Paul Hansen insåg att krypskytten fortfarande såg honom. Han måste snabbt ta sig där­ifrån. Hundra meter bort befann sig den grupp med soldater som han tänkt ansluta sig till. Vägen dit gick i en svacka. Han hade möjlighet att rusa dit. Blödande från kulhålet reste han sig och sprang allt vad han kunde.

– Jag höll armarna rakt ut med en kamera i varje hand för att soldaterna skulle se att jag inte var en självmordsbombare.

En tid före resan hade DN:s säkerhetschef Crister Ohlsson, reportageteamets chefer och de båda reportrarna samlats i ett mötesrum på DN. Då skulle säkerhetsläget bedömas. Till sin hjälp hade gruppen underrättelserapporter om vilka väpnade grupper som rörde sig i området, vilka politiska krafter som verkade och andra uppgifter som var viktiga för resan.

Nu utformades också en kommunikationsplan, med regler om hur ofta Paul Hansen och Erik Ohlsson skulle höra av sig och efter vilket mönster.

– Det är extremt bra på DN. Vi är noga med säkerheten. Jag har väldig respekt för dessa förberedelser och har alltid haft. Det är en omständlig men nödvändig process.

I bagaget packade Paul Hansen förutom kameror och datorer ner hjälmar, säkerhetsvästar och första hjälpen-påsar.

– När vi är ute har vi ansvar för den lokala tolken och chauffören. Vi tar inte bara med utrustning till oss själva utan också till dem. Det är ett jäkla släpande, men man måste göra det. Jag är också mån om att inte ha känslig information i datorn när jag åker in i ett riskområde.

Men det är först på plats som den sista pusselbiten i det förberedande säkerhetsarbetet läggs.

– I fält är det viktigaste för säkerheten en bra fixare och tolk, som har kontakter och kan skaffa färsk information. Han måste ha uppdaterad och detaljerad kunskap och på plats kunna bedöma vilka vägar eller korsningar som är farliga just då.

Rätt person kan vara svår att hitta. Inför resor till nya områden kontaktar Paul svenska och utländska kolleger som rest där förr och känner någon som de kan rekommendera. Lokala journalister är ofta bra fixare med stora kontaktnät.

– Dessa fixare är A och O för säkerheten, men om de är väldigt dyra eller väldigt billiga är det ett varningstecken.

En dyr fixare tar förmodligen jobbet bara för att tjäna pengar, förklarar Paul Hansen. Och en billig jobbar möjligen åt någon annan, kanske är oprofessionell eller till och med själv en säkerhetsrisk. Han kan också vara pressad att sälja västerlänningar till kidnappare.

– Alla förberedelser är bra till en viss punkt, men när vi står där vid vägskälet eller bron och ska besluta om att fortsätta eller dra oss tillbaka någon kilometer måste beslutet fattas av oss, där och då.

Paul Hansen och Erik Ohlsson gör kontinuerliga riskbedömningar under resan. Varje dag, ibland timme för timme. Läget kan förändras mycket snabbt.

– På en resa till Libanon under kriget mot Gaddafi hade jag en norsk kollega vars slutliga beslut togs av ledningen i Oslo. Det är livsfarligt. Ett sådant beslut grundar sig på gammal information, kanske ett par timmar gammalt telegram av kollegan från Reuters eller AP som står bredvid oss just då. Mandatet måste vi som är där ha.

En seriös redaktion skickar aldrig med­arbetare till konfliktområden utan att teamet genomgått säkerhetsutbildning. Under 30 år har Paul Hansen gjort sådana resor och gått en handfull utbildningar. Han är utbildad i avancerad trauma-förstahjälpen, kan spjälka ben och armar, är kunnig i hjärt- och lungräddning och vet hur man räddar sin kollega ur en krockad bil. Trafikolyckor är den vanligaste skadan på uppdrag i krisområden.

I de grundliga kurserna ingår också en övning där deltagarna blir tagna som gisslan. Paul Hansen har suttit 14 timmar i en mörk container, fått pissa i hink, ingen mat, bara lite vatten.

När Paul Hansen blev skjuten reagerade hemmaredaktionen snabbt och skickade ner en traumautbildad sjukvårdare. En viktig insats vid sidan av fysisk sjukvård är det psykologiska omhändertagandet.

– Först kändes det väldigt ambitiöst med en ditsänd sjukvårdare. Men med tanke på efterbörden var det bra. Kulan tog så pass ytligt att jag inte behövde någon avancerad sjukvård, men psykiskt vet man aldrig var det landar.

DN-ledningen ville ha hem Paul Hansen och Erik Ohlsson snabbt. När de landade på Arlanda möttes de av en hel delegation. Där stod inte bara familjen, utan också de allra högsta cheferna och två experter på debriefing.

De lyssnade när Paul Hansen och Erik Ohlson pratade med sina anhöriga. Experterna ville ha en första kontakt så tidigt som möjligt och skaffa sig en uppfattning om hur de två hade påverkats av skottdramat.

Först något senare kallades Paul Hansen till det första gemensamma avlastningssamtalet.

– Mötet var mycket strukturerat. Jag hade en bild av vad som skett, Erik en annan. Det kan skapa distans till vad som egentligen inträffade. Samtalsledarna ställde öppna frågor. Vi berättade vad som hänt, men även om känslor. Vad vi tyckte och tänkte kommer då med i berättelsen.

Även om DN:s reportageteam är duktiga på att föra ständiga samtal under resorna, ett slags ständigt pågående debriefing, kallas teamen till formaliserade samtal vid hemkomsten. Trots lång erfarenhet av krishärdar vill Paul Hansen inte vara utan dessa samtal.

– Det är skitbra, för då har arbetsgivaren insett att det här kan skapa problem och signalerar att våra anställda inte är robotar. Vi tar hand om de våra.

Paul Hansen behövde inte någon långvarig krishantering denna gång.

Beror det på att du är så erfaren?

– Nej, snarare på att jag tidigare i mitt liv och min karriär har gjort alla de fel man kan. Jag har varit sur och grinig och stängt inne känslor.

Syftet med de gisslanövningar som Paul Hansen har varit med om är att ge deltagarna en mental karta, som visar ungefär hur det kan se ut vid ett gisslandrama.

– Jag har byggt upp en sådan mental karta under 30 år. Men dörren står öppen för fler samtal om vi behöver. Vi kan höra av oss när som helst. Det finns inget stigma i det som förr i tiden.

Han vet att psykiska reaktioner inte alltid följer logiska mönster. Man kan aldrig veta vilka tragedier som sätter spår, är hans erfar­enhet. En särskild plats i Paul Hansens hjärta har den blödande pojke som kom in till ett sjukhus i Irak under en tidigare resa. Denna gång var DN:s utsända där för att skildra krigets offer, men pojkens skador handlade om något annat.

– Jag tar bilder på honom och läkaren säger no, no. Jag tror först att det är något etiskt, men så är det inte. Han var ett trafikoffer. Läkarna sa att han nog inte skulle klara sig. Det tog hårt.

Paul Hansen är numera mycket ärlig när han berättar om sina upplevelser för sin fru Christina och sina barn. Om man döljer sanningen eller låter den komma fram bit för bit i omgångar leder det till misstro. De anhöriga kommer aldrig mer att lita på den som reser.

– Så gjorde jag i mitt första äktenskap. Jag sa inte hela sanningen utan skarvade lite. Det gör jag inte längre. Jag berättar hur jag bedömer läget. Jag vill inte ha en kula i huvudet. Det vet min fru.

I mobilen har han sparat ett sms från dottern som minne från en resa i Egypten. Den gången hamnade han och reportern mitt i en skott­lossning. Efter ett sms hem skickade dottern sitt svar på tonåringars vis: ”Jag hoppas du inte dör.”

I dag vill Paul Hansen åka ner till krishärdar igen. Han vet att riskerna inte kan minimeras helt, men också att DN:s säkerhetsarbete fungerar när det gäller. Och han har stöd hemifrån.

– Min hustru tycker att det är en bra idé. Hon skulle aldrig stoppa mig, hon tycker att det är viktiga berättelser.

Men du vågar ditt eget liv?

– Ja, det gör jag i viss mån i dessa länder. Vid Mosul hade jag en fruktansvärd otur, men risken är mycket mindre för oss än för många andra. Vi har allt säkerhetstänkande och all säker­hetsutrustning. Vi är nere en kort, begränsad tid. Vi är inte soldater och vi ligger långt bakom fronten. Jag skulle aldrig åka ner för att ge igen. Jag vill åka ner för att det är otroligt viktiga berättelser.