Gustaf Seppelin Solli: Jag vill inte vara sjukskriven en enda dag till

2012-05-20 23:00 Elinor Torp  

(Uppdaterad). Pernilla Lövgren pluggar till ett prov och Gustaf Seppelin Solli har köpt en raggarbil för Afa-pengarna. Han är redan rastlös. <br/>– Hade jag sett ordentligt skulle jag fara och jobba direkt. Inte en dag till skulle jag vara sjukskriven.

Gustaf har fått skägg. Ljusa glesa strån.

– Känn! ropar Viktor, 6, och rör vid sin storebrors haka.

Gustaf viftar bort honom. Det är måndag. Klockan närmar sig tolv. Viktor är ledig från skolan och far omkring i den lilla lägenheten.

– Hur mycket energi som helst, stönar Gustaf.

Han sitter på sängkanten och gäspar. Kring huvudet har han ett antiseptiskt förband som ska få såren att läka. Det är hans eget beslut att inte transplantera hud på huvudet. Han hoppas få tillbaka lite hår.

– Finns det någon vettig frukost? frågar han pappan, som kommer på förmiddagarna för att väcka honom.

Arvid letar i köket.

– Jag hittar bara bullar.

Den här måndagen har Arvid extra svårt att få upp honom ur sängen. Utanför fönstret står en guldfärgad Cadillac från 1970 och blänker i solskenet.

– Vi hörde dem brumma in i Mörön i natt, berättar Arvid medan han hjälper Gustaf på med tröjan.

– Vi hämtade hem jänkarbilen från Skellefteå i går. 50 000 kronor på Blocket! Mamma säger att jag ska använda förskottet från Afa till allt som är livsbejakande, säger Gustaf och flyttar över till soffan.

På bordet står en dosett med piller mot klåda och depression. Starka smärtstillande behövs inte längre. Nu räcker det med Alvedon. Gustaf sväljer ner tabletterna med saft och äter två bullar. Viktor balanserar på armstödet.

– Han blir olidlig av socker, suckar Gustaf.

Viktor smyger ut i köket och tjuväter godis ur ett kvarlämnat påskägg från IF Metall. Lägenheten Gustaf Seppelin Solli och Pernilla Lövgren bor i är en liten lärarbostad från tiden då huset var skola. På väggen ovanför soffan hänger Elvis. Gustaf pratar hästkrafter och kubik med hakan mot bröstet och blicken i knäet. Det är skönast att ha huvudet så.

Sjuksköterskan som skulle byta förband ringer och ställer in. Ett nytt bilbatteri blir i stället projektet för dagen.

När Pernilla kommer hem från skolan följer hon med Gustaf in i duschen. Det blöder uppe på huvudet när han kommer ut igen. Sårskorporna har lossnat. Pernilla vet på ett ungefär hur man gör omläggningar. Hon läser till undersköterska på gymnasiet. När Arvid och Gustaf åker in till Luleå för att köpa bilbatteri lägger hon sig på sängen och pluggar till ett psykologiprov.

En timme senare är de tillbaka. Då har Pernilla somnat med boken på magen. Gustaf tutar och tjatar på att hon ska komma ut.

Arvid sätter sig vid ratten. Gustaf vrider upp volymen på stereon, lägger armen om Pernilla och trycker sig fram mellan 50-talslåtarna. På en raksträcka fri från bilar stannar pappan, röker en cigarrett i vägrenen och låter sonen känna på gaspedalen. Gustaf rivstartar och bromsar. Sedan flyttar han tillbaka till passagerarsätet. Arvid fimpar och kör vidare genom Mörön. Bobby Vee sjunger ”like a rubber ball I’ll come bouncin’ back to you”. Då och då sträcker sig Gustaf efter tutan. Simhud har bildats mellan det som återstår av fingrarna.

– Innan sommaren ska de ta bort det, eller hur?

Arvid nickar. En skraltig raggarbil kommer i möte.

– Det är kul med gamla rosthögar. Hur kan den där ens röra sig tänker folk, och så är maskineriet inuti helt perfekt. Att luras så. Det är coolt, säger Gustaf.

Han ser lite bättre nu, men fortfarande suddigt. Ögonoperation blir det. Frågan är när. Läkarna kan ännu inte ge något besked. När de rullar in vid den gamla skolan sitter grannen på trappan och röker.

– Erik jobbade med mig på kalkugnen den kvällen. Han hade tur, berättar Gustaf.

När kalkklumpen lossnade och den frätande ångan vällde ut var Erik Lövgren ute för att hämta en pannlampa. Med den på huvudet skulle han titta in genom hålet i ugnen.

– Då hade jag inte suttit här, säger han och tittar upp på Gustaf.

När Arvid åkt hem till sitt och Pernilla lagt sig på sängen för att plugga berättar Gustaf hur det är att jobba som entreprenör i industrin.

– Det finns ett A-lag och ett B-lag. En kompis på SSAB har berättat för mig att så fort det dyker upp skitjobb som inte stålverkets egen personal ids göra ringer de efter oss på Empower. Och du blir inte långvarig om du tackar nej till jobb, inte när du är ung och ny. Fast jag trivdes med det. Jag hade inte velat sitta vid en skärm och småmickla hela dagarna. Jag tyckte om att vara igång. Egentligen var det inget med kalkugnsjobbet som stack ut förutom att det gick åt helvete. Jag har svetsat på 25 meters höjd utan sele. Man gör sånt dumt. Visst har man en klump i magen. Det händer ju saker hela tiden. Folk får åka till sjukhus och plocka ut saker ur ögonen, man bränner sig och skär sig. Bara en vecka innan kalk­ugnsolyckan föll vårt skyddsombud genom ett hål i taket och bröt ryggen. Man får vara beredd på att skada sig. Men kanske inte så här.

Gustaf öppnar snusdosan. Han har lärt sig en teknik. Pernilla slår ihop psykologiboken.

– Det får gå som det går.

Dagen därpå besöker de hans arbetsgivare Empower för första gången efter olyckan. Han får en keps med firmans förra namn Scancon industrimontage. Med blicken ner i cementgolvet hälsar han på kollegerna. De pratar om hur det är och har blivit. Många har slutat på kort tid. Det är tomt och tyst i verkstan.

I bilen på väg till sjukgymnasten berättar Gustaf vad cheferna föreslagit.

– Att jag ska bli kontorsråtta!?

Elinor Torp

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer