Alla passar inte som chef

Arbetsledare blev de, chefer blev de. Jag har en gammal polare som blev koncernchef på internationell nivå, vilket gett honom jättehög lön, magsår och kraschat äktenskap.

De flesta blir bra chefer. Men. Sen har vi ju de där som inte blev så bra. De kanske var en hyfsad kollega, en bra handläggare, duktig på sitt jobb – men som arbetsledare blev de pest. Elaka, ogina, misstänksamma. Och genom åren allt bittrare över att inte bjudas in till fikat längre. I mina mycket handfasta branscher, har det hänt att man sagt rakt ut: Du kan fika med chefen, jävla smilfink. Inte bra, men förståeligt.

Den sorten är ändå hyfsat lätta att hantera. De var kompisar, nu är de inte det längre.

Värre är det med de där stackarna som av någon outgrundlig orsak retar upp folk. Han ser så försmädlig ut, sa en tjej en gång om en arbetsledare. Och sen var det liksom kört. Några tappar helt och hållet sin sociala förmåga när de blir chefer. Om de någonsin haft den, fnös samma tjej.

Jag minns en arbetsledare som alltid sa fel saker, skrattade på fel ställe och till sist låste in sig på sitt rum, ledsen och olycklig över att ingen tyckte om honom, samtidigt som hans kollega knallade runt och myste bland maskinisterna. Och ingen kunde säga vad det berodde på.

Somliga kanske bara saknar förmågan att vara arbetsledare. Man kan säkert gå kurser men kommer ändå inte ifrån att det finns de som är bättre lämpade, och att företag mycket sällan är medvetna om det. Inte förrän det uppstår konflikter, produktionen sjunker, folk blir sjuka, som jag skrivit om så många gånger förut.

Jag har vid något tillfälle tagit upp en arbetsledare som ett arbetsmiljöproblem. Det var både pinsamt och jobbigt, men nödvändigt, och jag fick nog inga supportrar från företaget; de blev tagna på sängen. Det blev en riktig långbänk kring det hela, som försämrade alltihop ännu mer, och det slutade med att personen i fråga skaffade ett annat jobb, på en annan firma, och samma sak hände igen. Kan man tänka sig.

Man kunde ju önska att personalen blir tillfrågad om hur de skulle uppfatta en gammal kollega som chef. När de går över till svarta sidan, som vi säger i min bransch, där skillnaden mellan jobbare och tjänstemän fortfarande är stenhård. För det är inte alls så att den före detta kollegan blir en jättebra chef för sina gamla polare; det är långt mer komplicerat än så.

Det här vet man på små företag oftare än på stora. Men man önskade att fler kunde tänka på det. Bara för att någon vill vara chef betyder det inte att de blir bra chefer.

Några av mina sämsta chefer har varit gamla kolleger. Men också några av de bästa.