Dålig arbetsmiljö svetsade ihop dem

2017-11-06 00:00 Calle Fridén  
Calle Fridén är byggnadsarbetare, krönikör och bloggare. Foto: Jörgen Appelgren

KRÖNIKA. Häromdagen träffade jag två tjejer – jo, de är tjejer, sin pensionsålder till trots – som fortfarande bubblade och fnissade när de kom tillsammans. De träffades på jobbet i mitten av sjuttiotalet, den ena ensam mamma, den andra direkt från tvåårigt gymnasium, i en stor sal fylld med skrivmaskiner. Och cigarettrök, sa Gullan och hostade. Alla rökte. Utom Bojan då.

Det var kärlek direkt, sa Bojan. Gullan var så tuff och orädd, fräste ifrån om orättvisor, hade knappar med FNL på. Jag var mer försiktig.

Ett arbetsliv ihop. Visst, avbrott för familj och semestrar, och barn. Men de fortsatte prata i telefon, höll reda på varandras syskon och fd karlar. Skickade vykort. Ringde desperata samtal när kärleken kraschade. Delade matlådor – jag var värdelös på att laga mat sa Bojan, och Gullan håller med.

Statligt verk. Reskontra. Sida upp och sida ner. De minns fortfarande vilka maskiner de hade, var folk satt. Kärringen Holmgren som skvallrade satt där, Bibi satt där borta.

De minns skratten. Den gemensamma fienden, kontorschefen, sa Bojan och imiterade en gäll mansröst. Han var äcklig, sa Gullan, och sen var de tysta ett tag.

Sen flyttade Gullan. Villa i förort, man och barn. Bojan bodde kvar i sitt höghus. De höll kontakten men de där åren, det var så mycket annat. Man skulle hinna så mycket. Trädgård och knattefotboll, grannar och läxor. Samtalen sällsyntare. Gullan jobbade deltid på nåt skitföretag. Svinkallt. Dåligt betalt men nära.

Jag saknade henne, sa Bojan. Jag behövde nån som styrde upp mig. Det var mycket strul på den tiden…

Så när Gullan separerade ringde hon helt sonika till Bojan och frågade om det inte fanns nåt jobb för henne där. Bojan sa, jag gick in till chefen och sa att om han inte anställde Gullan skulle jag ge honom stryk. Och det var en glädjens dag när hon kom tillbaka.

De hade aldrig klarat av jobbet utan varandra. Det var ingen som pratade om arbetsmiljö på den tiden. Man fick cancer på jobbet, man fick ont av jobbet, man blev döv på jobbet, men vi hade ju så förtvivlat roligt. Man glömde liksom det dåliga bara man fick skälla av sig ordentligt på rasterna.

Det var ju inte bara vi, säger Gullan. Det var flera i gänget – Harriet och Lisa och Anki, och andra. Roliga tjejer. Vi träffas på begravningarna numera, säger Bojan.

Eller på sjukhuset, fyller Gullan i och hostar. De där jävla cigarretterna...

Parader av kolleger, nya kontorshus, sammanslagningar, omorganisationer. Men vi hölls med vårt, sa Gullan. Man kanske svor åt någon konsult som kom och skulle vara smart, men de lärde sig att oss kör man inte med, säger Bojan.

De tror inte det är samma sak idag. Folk jobbar inte ihop så länge. Den där dåliga arbetsmiljön fick ju oss att svetsas samman, säger Bojan. Man var tvungen att ha roligt för att stå ut.

Calle Fridén

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Kampen