Undersköterskans hårda kamp för livränta

– Jag blev chockad. Det bara brast och jag började gråta. För första gången sa hon sanningen. Den som jag har slagits för hela tiden. Du ser, jag ryser fortfarande, säger Susanne Carmdahl, som trodde att hon hörde fel i rättssalen.

Arbetarskydd träffar Susanne Carmdahl på ett glasscafé vid Kaktusplanteringen i centrala Norrköping. Det är en skön sommardag med ljumma vindar och över 20 grader varmt. Men på Susanne Carmdahls armar står hårstråna upp.

– Det var inte bara jag som trodde att jag hörde fel. Domaren frågade handläggaren en gång till och hon sa samma sak igen. Det var en arbetsskada.

Anita Wallstedt, Susanne Carmdahls ombud i rätten och den som hjälpt henne med utredningar och överklaganden, är med. Hon bryter in.

– Den här domen är unik. Jag har aldrig hört att kassan har ändrat sig i rätten.

Anita Wallstedt är med och stöttar.

– Jag klarar inte av papper längre och är misstänksam. Jag var en aktiv person. Jag dansade, spelade boule och umgicks med vänner. Nu går jag inte ut själv, berättar Susanne Carmdahl.

Anita Wallstedt, som själv gått igenom en liknande process med trakasserier på arbetsplatsen och på så sätt lärt sig hur man gör för att få mobbning och trakasserier i arbetslivet godkända som arbetsskador, förklarar:

– Man mår så där dåligt. Det ringer folk till mig och säger att de vill ta livet av sig.

Susanne Carmdahl konstaterar i solskenet att hon faktiskt mår lite bättre efter att domen från Förvaltningsrätten i Linköping kom den 10 juni. Domen ger Susanne Carmdahl rätt. Den mobbning och de trakasserier som hon utsattes för på sin arbetsplats har gett henne depressionsbesvär.

– Så klart att det här är en seger. Jag har faktiskt sovit sex timmar i sträck nu. Förut sov jag bara någon timme här och där.

Susanne Carmdahl arbetade som undersköterska och var anställd av Norrköpings kommun. Enligt henne började allt med att hon sa ifrån när en kollegas man klappade henne på rumpan. Hon fortsätter att berätta om före detta kolleger som sagt saker som hon inte har fått bemöta, chefer som har velat bli av med henne och som inte talat sanning, 6:6a-anmälningar som inte diarieförts av kommunen, fackliga representanter som inte har haft tid, hr-personal som skyllt alla problem på henne, omplaceringar och företagshälsovård som pratat om henne utan att hon varit närvarande och fått bemöta anklagelserna. Susanne Carmdahl mådde till slut så dåligt att hon inte klarade av att arbeta.

– Jag har alltid varit rak och sagt ifrån. Jag gillar inte skitsnack och inte när man sätter sig på någon svagare. Jag har kanske varit för rak, tillägger hon en smula fundersamt.

Hon nämner också kolleger som stöttat, som vittnat till hennes fördel, och som gett henne telefonnumret till Anita Wallstedt.

– Jag hade aldrig klarat av det här utan Anita. Hon har varit min ängel.

Med Anita Wallstedt som ombud köpte kommunen till slut ut Susanne Carmdahl. Hon fick tre årslöner och senare rätt till sjukersättning. Arbetsskadeförsäkringen och möjligheten att ansöka om livränta för att täcka inkomstförlust hade Susanne Carmdahl aldrig hört talas om. Den processen drog Anita Wallstedt också igång.

– Man måste få ordning på alla papper, begära en prövning hos Arbets- och miljömedicin av sambandet, skicka in en sammanfattning till rättens ledamöter av allt som är viktigt och kräva muntlig förhandling i rätten. Gör man inte det så får man aldrig rätt.

Anita Wallstedt är inte jurist. Hon är en 75-årig pensionär som arbetar ideellt och hjälper personer som drabbats av mobbning och trakasserier på sin arbetsplats och behöver hjälp. Hon var en av de första som fick kränkande särbehandling erkänd som arbetsskada, 2001, och var med och grundade en förening mot mobbning i arbetslivet där hon fortfarande är aktiv.

– Tretton personer ringde direkt när jag fick rätt och undrade hur man gjorde. Fram till i höstas har 760 personer ringt och bett om hjälp. Sedan slutade jag att räkna.

Anita Wallstedt kom aldrig tillbaka till arbetslivet, men lärde sig alla steg i processen i arbetsskadeförsäkringen. Hon tar fram tre pappersark med tips och råd som hon brukar ge till dem som ringer till henne.

– Jag tycker att kampen mot Försäkrings­kassan blir svårare och svårare. Jag undrar varför och dem jag frågat säger att det handlar om att spara pengar – att det är politik.

Försäkringskassan godkänner hälften av de arbetsskadeärenden som de prövar. För dem som skadats av mobbning på jobbet är andelen godkända ärenden betydligt färre, enligt Anita Wallstedt. Hur många som borde ha rätt till ersättning kan hon inte säga, men hon menar att det i alla fall är fler än i dag. Hon tror att det är lättare att få fysiska skador erkända och upplever att fackförbunden är bättre på att stötta personer som fått exempelvis vibrationsskador. Hon anser att många inte ens vet att arbetsskadeförsäkringen finns och att reglerna är för krångliga. Mest upprörd blir Anita Wallstedt över att hon gång på gång ser att ärendehandlingarna i de dokument som Försäkringskassan låter scanna in och skicka till förvaltnings­rätterna är ofullständiga.

– Jag och bland andra företrädare för LO-TCO Rättsskydd JO-anmälde det här. Det är rättsvidrigt. Det går inte att få en uppfattning om ett ärende när det är sådan oordning.

Jacob Lagercrantz är pressekreterare på Försäkringskassan. Han förklarar varför myndigheten ändrade sig.

– Det var en ny person, en så kallad processförare, inför förhandlingen. När hon tittade på materialet gjorde hon delvis en annan bedömning än vad som gjorts tidigare. Hon ansåg att det fanns både före detta chefer och med­arbetare som ansågs trovärdiga och som gav en bild som bekräftade det som personen sagt: att det handlat om trakasserier. Så processföraren ansåg att delar av det som hänt kunde ha varit en arbetsskada.

Går det att göra så olika bedömningar?

– Ibland är det svåra gränsdragningar. Få lagar är extremt tydliga och det finns ofta ett tolkningsutrymme. Därför är det bra att det finns ett system med möjlighet att överklaga, även om jag förstår att det kan bli väldigt jobbigt för den enskilde.

Vad får domen för betydelse?

– I formell mening är den inte prejudicerande. Men den innebär ändå ett förtydligande av lagstiftningen. Den här domen ligger också i linje med vad kammarrätten tidigare beslutat.

Försäkringskassan kommer inte att överklaga domen.

– Vi ska hantera det här ärendet skyndsamt. Samtidigt är det viktigt att det blir rätt – så att hon får den livränta som hon har rätt till, tillägge­r Jacob Lagercrantz.

I solgasset i Norrköping suckar Susanne Carmdahl.

– Tänk om Försäkringskassan hade brytt sig om de här vittnena från början. Tänk vad många år av lidanden det hade sparat mig. För det är inte så att man mår bättre ju längre tiden går.

Förvaltningsrätten i Linköping har skickat tillbaka ärendet till Försäkringskassan, som nu ska utreda hur stor del av Susanne Carmdahls nedsatta arbetsförmåga som beror på arbetsskadan. I domen står det att Försäkringskassan också ska utreda om övriga förutsättningar för rätt till livränta är uppfyllda.

– Jag vet inte vad jag ska säga. Det känns som att allt bara börjar om, suckar Susanne Carmdahl igen.

Anita Wallstedt stöttar:

– Det är klart att du får livränta nu.