Vi måste våga prata om svåra olyckor

Tappade en tallrik när jag skulle fylla diskmaskinen. Försökte fånga den precis när den sprack i skärvor och skar sönder höger lillfinger. Blödde ned halva köket. Det där behöver sys, sa maken. Äsch, sa jag. Två veckor senare värker fingret fortfarande och såret gapar öppet. 

Tänker då på Ove Bergman som förlorade fyra fingrar i en svår olycka på jobbet för tre år sedan.

Ove förlorade fyra fingrar | Arbetarskydd

Man kan få för sig att det inte är en så allvarlig olycka. Värre att hamna i rullstol eller bränna sönder ansiktet. Men Ove har fortfarande ont och kan aldrig mer arbeta. Han kan inte ens bära en kaffekopp. Ett hårt öde – helt i onödan.  

Under flera år minskade antalet amputationer (det heter så) till följd av olyckor i arbetet. Men sedan 2011 ligger siffran ganska fast. Cirka 150 amputationer per år. De flesta kapade fingrar. Trots att vi vet bättre. Trots skydd mot sågklingor och kunskap om hur stress ökar risken för ödesdigra skador. 

En förklaring är att forskning och debatt de senaste åren har koncentrerats till psykosociala effekter i arbetslivet, menar både Sanny Shamoun på Mynak och Mats Berg på Arbetsmiljöverket, som Arbetarskydds reporter Påhl Ruin intervjuat. Fokus på psykisk stress - inte på olyckor | Arbetarskydd

Psykosociala orsaker står för en allt större del av långvariga sjukskrivningar i Sverige så på ett sätt är det förstås naturligt att myndigheternas och forskarnas resurser koncentrerar på det området. 

Men. Psyket kan läka. Amputerade kroppsdelar är borta för gott. Det är viktigt att de allvarliga olyckorna i till exempel bygg- eller industribranscher inte glöms bort.  

I det här numret av Arbetarskydd skriver vi också om just läkning av psykiska skador – posttraumatisk stress. En relativt ny metod Eye movement therapy hjälper många som utsatts för press och chock i jobbet.

Udda terapi räddar traumaskadade | Arbetarskydd

Jag har personlig erfarenhet av det. Min man Staffan Sonning mådde väldigt dåligt efter att ha bevakat tsunamiin i japanska Fukushima 2011. Han fick hjälp av en EMT- terapeut. Glömde inte sin smärta, men kunde åtminstone sova utan mardrömmar.  

Vanligen undviker vi att välja familjemedlemmar i våra texter. När Nina van den Brink ville intervjua min man kom vi efter en del diskussioner på redaktionen fram till att det ändå kan fungera om vi är öppna om relationen.  

Hör gärna av dig med tips, frågor – och kritik!