”Vi arbetade i ständig skräck”

2018-10-03 00:00 Marika Sivertsson  
”Ibland var det exmaken som öppnade dörren när vi kom dit, han var vänlig och ville att vi skulle komma in. Jag gick in, och hela tiden för­sökte jag att inte visa hur rädd jag var”, berättar skyddsombudet. Foto: Anders Wiklund/TT

Lagen säger att arbetsplatser ska utformas och utrustas för att förebygga risken för hot och våld så långt det är möjligt. Men för dem som jobbar i andra människors hem kan det vara svårt att uppnå.Skyddsombudet Maria, som egentligen heter något annat, berättar om hur hon och hennes kolleger levde i ständig skräck på jobbet.

Efter flera års trakasserier från en brukares exman lade skyddsombudet Maria skyddsstopp. Inspektionen för vård och omsorg anser att arbetsgivaren har hanterat situationen korrekt, men personalen kände sig sviken av de då­varande cheferna.

Rädslan finns ständigt där. Maria är orolig att brukarens exman ska ge sig på henne på gatan. Eller i tvättstugan, eftersom han bor i ett hus där hon har andra brukare att gå till. Orten är liten och hon kan i princip träffa på mannen varsomhelst. Maria och hennes kolleger jobbar inom den kommunala hemtjänsten i en stad i södra Sverige. Maria vill berätta, men hon känner sig fortfarande utsatt och vill därför vara helt anonym.

– Han hatar kvinnor och invandrare. Han slog till mig ordentligt en gång. Alla chefer visste att han hotade och slog personalen, men de gjorde inte tillräckligt, säger hon.

Läs mer: Krav på väktare vid arbete med våldsam boende

I dag, efter polisanmälan, skyddsstopp och rättegång, är Maria ändå lättad.

Hon behöver inte längre gå in i ett hem där vad som helst kan vänta på henne. Sådan var känslan: Hade han en kniv? Riskerade hon livet?

– Vi visste att han lider av psykisk ohälsa men på grund av sekretess fick vi inte veta någonting alls om honom som kunde hjälpa oss att skydda oss.

Om personalen ringde i förväg för att försäkra sig om att exmannen inte var där, hände det ibland att brukaren ljög. Och hjälpen hos henne var omfattande: morgonbesök, periodvis ett besök på natten, samt tre besök på eftermiddag och kväll för mat, inköp, promenad och städning. Exmaken hade egen nyckel.

– Vi gick dit, och när vi kom var han där. Det hände ofta. Ibland var det han som öppnade dörren, han var vänlig och ville att vi skulle komma in. Och vad skulle vi göra? Jag gick in, och hela tiden försökte jag att inte visa hur rädd jag var.

Exmannen kunde bli mycket arg för småsaker. Maria höll koll på hans blick, för i den avslöjades när ett utbrott var på väg. Hon hade lärt sig det, eftersom hennes enhet haft brukaren i flera år, och eftersom situationen sedan 2012, då exmaken första gången slog personalen, har varit densamma. Ibland värre, ibland lugnare.

– Kollegan som blev slagen då vågade inte anmäla eftersom hon bor i samma område som mannen, berättar Maria.

I kommunens redogörelse till IVO står att arbetsgivaren infört dubbelbemanning, och att personalen haft personlarm som var direkt kopplade till SOS. Och under flera möten med gode man, enhetschef, biståndshandläggare och exman har överenskommelser gjorts om att exmannen ska hålla sig borta när personalen kommer.

De överenskommelserna bröt han upprepade gånger.

Läs mer: ”Våldet normaliseras inom hemtjänsten”

När även brukaren började uppträda hotfullt mot personalen eskalerade situationen. Helt ohållbart blev det under våren 2017: då jagade exmannen ut Maria och hennes kollega, en vikarie, från lägenheten. Han var oerhört aggressiv, han sprang efter dem ända ut på gatan, skrek okvädningsord och försökte dra vikarien i håret. Händelsen polisanmäldes och exmannen dömdes för ofredande till dagsböter och skadestånd till personalen. Maria vittnade själv i tingsrätten.

– Det var nu inte första gången han jagade oss. Alla chefer visste hur han var men ingen gjorde någonting innan vi polisanmälde. Då fick vi väktare som följde med oss och väntade utanför dörren. Brukaren ville inte ha dem, hon var arg på dem också. Och efter ett tag drogs de in, för det var för dyrt, berättar Maria.

Hon berättar att brukarens gode man inte ansåg att brukaren skulle flyttas till ett boende, och att biståndshandläggaren beskrev exmaken som trevlig. En långsiktig lösning verkade långt borta. Vad som fanns i planeringen var utbildning för personalen i hur situationer med hot och våld kan hanteras.

Utbildningen sköts upp eftersom semest­rarna kom i vägen.

Men hos brukaren fortsatte problemen. Maria såg inga möjligheter att vänta med åtgärder till hösten, hon kontaktade facket och hon stängde arbetsplatsen. Brukaren tackade först nej till korttidsplats, varvid Maria ombads överväga att lägga skyddsstoppet nästa dag i stället. Men hon öppnade inte arbetsplatsen, och den dagen fick områdeschefen och biståndshandläggaren ta brukaren till en dagverksamhet.

Följande dag meddelades brukaren att hon inte kunde få den vård och omsorg hon behövde i hemmet och hon gick med på att bo på ett korttidsboende.

– Det kändes bra att stänga arbetsplatsen, att kunna göra det för mig och mina kolleger. Jag hade bra stöd av facket, och efter skyddsstoppet även av cheferna. Jag tror inte att cheferna vi hade då, de har slutat, från början förstod hur svår vår situation var. De gjorde alldeles för lite för oss. Jag skulle ha agerat likadant i dag. Det enda jag ångrar är att jag inte stängde arbetsplatsen tidigare.

Marika Sivertsson

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Tidningen

Kampen