”Samhällsnyttan går före våra förares rädslor”

Huvudskyddsombudet för tunnelbaneförarna i Stockholms tunnelbana hade just kommit innanför dörren hemma i Älvsjö när han fick höra nyheten om dådet på Drottninggatan den 7 april. Gunnar Woldén hade tagit permission två timmar på eftermiddagen för att åka och handla mat inför en båttur han hade tänkte göra med frun.

Under kvällen började telefonen ringa. Både kolleger och skyddsombud ville veta varför han inte hade gjort ett skyddsombudsstopp. Tunnelbanan hade då börjat rulla igen efter att ha stått stilla några timmar. Många kände en oro och några gick hem eftersom de inte ville jobba mer den dagen. Han tror att om han hade stoppat arbetet skulle han ha fått skäll av sin arbetsgivare och är säker på att Arbetsmiljöverket hade upphävt stoppet.

– Samhällsnyttan går före våra förares eventuella rädslor. Sedan var det ju polisen som stoppade trafiken efter dådet. Det hade varit kontraproduktivt om jag skulle ha lagt ett stopp där.

Eftersom telefonnätet blev överbelastat nådde inga sms fram den där fredagen. Först på lördagen fick Gunnar Woldén sms från arbetsgivaren om att trafiken var inställd och att alla tåg skulle utrymmas.

– Sedan kom ett liknande sms på söndagen, säger han.

Läs också:

Runt om i världen har just tunnelbanan varit ett återkommande mål för terrorister. Så var det i Bryssel, S:t Petersburg och London. Ändå har Gunnar Woldén personligen aldrig känt sig orolig för terrordåd riktat mot tunnel­banan. Många människor ger en känsla av trygghet för honom, ungefär som han kan tänka sig att fiskar känner när de simmar i stim.

– Ju fler människor det är på samma plats som mig, desto mindre känns det som att någonting kommer att hända just mig.

Gunnar Woldén drar sig till minnes en arbetsdag i december 2010, det var morgonen efter det första misstänkta terrordådet, då en man sprängde sig själv till döds i centrala Stockholm. Gunnar Woldén hade första turen ut till Ropsten på röda linjen. När han körde förbi Östermalms torg såg han en rullväska som stod i norra änden. Med tanke på vad som hänt kvällen innan tyckte han att någon borde undersöka väskan. Han ringde och larmade sin arbetsgivare, som inte agerade. Trots att han rapporterade om väskan varje gång han körde förbi den.

– Sju timmar efter att jag hade larmat första gången såg jag hur två poliser gick och drog den därifrån med ett snöre. Jag trodde att de skulle stoppa trafiken, men så var det inte.

Gunnar Woldén anser att MTR borde genomföra katastrofövningar med fotfolket där man rent praktiskt övar på olika scenarier som kan inträffa. Personligen har han bara varit med på en praktisk brandövning under alla sina år som tunneltågförare. Det var för tio år sedan, när Veolia körde trafiken. Den gången minns han att han fick släpa en tung docka ur en rökig tunnelbanevagn.

– Under repetitionsskrivningen för vår behörighet som vi gör vartannat år brukar vi bara få se en film om en brand. Då brukar det vara med en person från Brandskyddsmyndigheten som pratar om brandsäkerhet. Men vi har efterfrågat riktiga, praktiska övningar. Nu är det några år sedan vi frågade om det. Till slut tröttnar man på att påpeka saker och ting.

Planerade utrymningsövningar genomförs ibland, framhåller Gunnar Woldén. Problemet är att då anlitas studenter som får vara statister, inte personalen som jobbar i tunnelbanan.

– Vi har tryckt på länge med våra olika arbetsgivare att de ska använda personalen i stället för statister. Då kanske vi lär oss ett och annat. Ibland har vi till exempel strömlöst och står med tågen i tunneln utan att komma någonstans. Om det är strömlöst mellan tio stationer ska alla göra planerade utrymningar. Jag som förare vet vad jag ska göra vid själva utrymningen, men det måste vara någon som gör andra saker vid en sådan händelse.

Han minns en gång när det blev strömavbrott och han tvingades utrymma tåget mellan Liljeholmen och Aspudden. Resenärerna gav sig av mot plattformen i Aspudden till fots längs spåret. Efter en stund började de komma tillbaka. Ingen hade låst upp grinden till plattformen så att resenärerna kunde ta sig upp. Eftersom det var strömlöst fungerade inte radioutrustningen. Gunnar Woldén lyckades via sin privata mobiltelefon nå trafikledningen. Men ingen hade nyckel till grinden.

– Resenärerna fick gå tillsammans med mig, och när jag hade tömt sista vagnen fick jag låsa upp.

Skyddsombuden har hittills inte fått någon respons på förslaget om att personalen ska få träna mer på stora katastrofer.

– Vi, fotfolket, som befinner oss på plats när något händer, borde också få öva på katastrof­scenarier på ett mer handgripligt sätt. Sedan kostar det pengar att göra sådana övningar. MTR gör som strutsen, gömmer huvudet i sanden och hoppas på att inget händer, säger Gunnar Woldén.