”Det blir ofta villkorligt”

Kalkugnsolyckan inträffade den 1 november 2011 i Luleå. Johan Löfroth dog och flera brännskadades, Gustaf Seppelin Solli mycket allvarligt. Att ansvaret för arbetsolyckan skulle hamna på platschefen var inte självklart. Han hade varit bortrest, firat bröllopsdag med sin fru i Stockholm, och det var inte han som sagt åt dem som kallats in för murarbete och metallarbete att spola vatten ner i kalkugnen.

– Att ta reda på vem jag skulle åtala tog mycket tid, säger Stig Andersson, åklagare vid Riksenheten för miljö- och arbets­miljö­mål, Rema.

Påföljden för att ha vållat någons död i samband med en arbetsolycka är oftast fängelse, men i praktiken i arbetsmiljö­målen blir det villkorlig dom.

– Ligger det förväntade straffet enbart på bötesstraffnivå ska vi inte åtala en person. Men om det är ett arbetsmiljöbrott som ligger på fängelsenivå ska vi åtala, säger Stig Andersson.

Huvudregeln lyder: Kan det tänkas bli böter ska åklagaren kräva näringsidkaren på företagsbot. Ligger straffet på fängelsenivå kan det bli både företagsbot och åtal mot gärningsmannen.

– Sedan blir det ofta villkorligt, men det är en annan sak, tillägger Stig Andersson.

För att kunna åtala för vållande till annans död måste åklagaren kunna visa vem som är gärningsman, eller vilka.

I kalkugnsolyckan kom Stig Andersson till slut fram till att det var platschefen som skulle åtalas. Det var han som hade arbetsmiljöansvaret delegerat till sig. Han hade den kunskap och de befogenheter som krävdes för det. Han hade dessutom kommit tillbaka till kalkugnen på eftermiddagen på olycksdagen, förstått att en man blivit skadad och kallat till möte. Plats­chefen hade tyvärr inte stoppat arbetet.

Under förhören i rättegången hade platschefen svårt att minnas vem som beslutade vad den där morgonen, dagen före olyckan, när han och hans fru gjorde sig klara för att åka bort på semester. ”Min minnesbild blir så dunkel. Det första förhöret med mig sker först i månadsskiftet maj-juni 2014, sedan tar det ytterligare två och ett halvt år innan vi sitter här”, sa han när han försökte svara på åklagarens alla frågor i domstolen. Platschefen sa också: ”I min värld var det NN (produktionschefen) som godkänt förfarandet medan jag var borta.”

Luleå tingsrätt gick i sin dom den 1 mars 2017 på Stig Anderssons linje och dömde platschefen för grovt arbetsmiljöbrott till villkorlig dom och 200 dagsböter à 130 kronor. Straffvärdet sattes till ett och ett halvt års fängelse men eftersom platschefen inte var straffad tidigare bestämde tingsrätten att påföljden skulle vara villkorlig dom och ett kraftigt bötesstraff. Att det hade gått så lång tid som fem år efter olyckan vägde också in. Arbetsgivaren Nordkalk AB dömdes att betala 3 miljoner kronor i företagsbot. De fick också betala skadestånd till den omkomnes föräldrar och bror och till två av de skadade.

Både platschefen och Nordkalk överklagade. Utslaget blev detsamma i hovrätten drygt ett år senare.

Platschefen är en av de fyra personerna som dömdes till villkorlig dom för arbetsmiljöbrott 2017, enligt statistik från Brottsförebyggande rådet, Brå. Ytterligare en person dömdes, men till böter. 2017 dömdes alltså fem personer för arbetsmiljöbrott. Jämfört med antalet som misstänks är det få som döms. Samma år registrerades 89 personer som misstänkta för olika brott i samband med arbetsolyckor. Åtta av dem misstänktes för vållande till annans död. Att någon eller några av de åtta åtalades det året är osannolikt, då dessa utredningar oftast tar lång tid och sällan blir klara samma år som olyckan hänt. Exempelvis inträffade kalkugnsolyckan i november 2011 och åtalet väcktes inte förrän i april 2016.

I samband med åtalen av enskilda personer kräver åklagaren ofta även företagsbot. Då måste arbetsmiljöbrottet ha begåtts i näringsverksamhet, påpekar Lotten Loberg, även hon åklagare vid Rema. Hon åtalade två av de sju som åtalades för arbetsmiljöbrott 2017. En var en företrädare för ett entreprenadföretag och en företrädare för Kävlinge kommun.

Kävlinge kommun hade sommaren 2013 gett entreprenören i uppdrag att byta ut rör för spillvatten. Den 5 september, när en av entreprenadföretagets anställda befann sig i en grop, rasade jordmassor över honom från gropens sidor och han skadades så svårt att han avled.

Lotten Loberg avstod från att kräva Kävlinge kommun på företagsbot, trots att reglerna om företagsbot också kan gälla offentlig verksamhet, utom myndighetsutövning. Men en dom från Högsta domstolen 2016 kom emellan. Högsta domstolen kom fram till att en av kommunen bedriven skola inte var näringsverksamhet.

Om inte det avgörandet hade kommit innan hon väckte åtal hade Lotten Loberg nog ansett att olyckan i Kävlinge hade skett i kommunens näringsverksamhet och krävt kommunen på företagsbot.

Vad som anses som näringsverksamhet i en kommun är efter HD:s dom oklart, anser Lotten Loberg.

– Det är nu en gråzon, säger hon.

Den statliga Företagsbotsutredningen har föreslagit en ändring: offentliga arbetsgivare ska också kunna dömas till företagsbot. På så sätt ska verksamheter inom kommuner och landsting kunna konkurrera på samma villkor som privata. Utredningsförslaget har varit ute på remiss men någon proposition har ännu inte lagts fram till riksdagen.

Inte heller krävde Lotten Loberg entreprenadföretaget på företagsbot. Det hade gått i likvidation när hon väckte åtalet.

– Men även för företagsbot gäller det att kunna bevisa att en gärningsman genom straffbar oaktsamhet har orsakat olyckan, säger hon.

Ligger straffet på fängelsenivå, det finns tillräckliga skäl för åtal och det går att visa vem som är gärningsman så ska den personen åtalas. Oftast blir det då företagsbot också.

– Om någon till exempel dött till följd av ett borttaget skydd, ett uppenbart arbets­miljö­brott, och det inte går att visa vem som är gärningsman kan det bli beslut om endast företagsbot, förklarar Lotten Loberg.

Och ett företag som har gjort allt det ska i arbetsmiljölagens mening kan ändå dömas till företagsbot om den som begått brottet är i ledande ställning eller en person som haft ansvar eller tillsyn eller kontroll i verksamheten.

I tingsrätten fälldes entreprenören, den omkomnes arbetsgivare, för arbetsmiljöbrott till villkorlig dom. Han hade inte gjort det han, enligt arbetsmiljölagen, skulle ha gjort för att förebygga olycksfall. Han hade bland annat inte sett till att schaktets sidor lutade tillräckligt mycket så att ras kunde förebyggas. Kommunens företrädare friades, han saknade tillräcklig kompetens för uppgiften, ansåg tingsrätten.

I somras gjorde hovrätten en annan bedömning. Kommunens företrädare hade varit chef över avdelningen i tolv år och den avdelningen beställde arbeten av det aktuella slaget varje år. Han hade också tagit fram en generell arbetsmiljöplan där risker för ras i schaktgropar behandlades och han hade övergripande kunskap om det regelverk som finns för att behandla riskerna, ansåg hovrätten. Trots detta gjorde han inte mer än utkastet till en arbetsmiljöplan. Till skillnad från tingsrätten anser hovrätten att Kävlinges dåvarande VA-chef haft tillräcklig kompetens och att delegeringen av arbetsmiljöansvaret därför var giltig. Om VA-chefen gjort det han skulle antar hovrätten att entreprenören hade följt instruktionerna och då hade sannolikt den anställde inte omkommit. Hovrätten förenar dock inte den villkorliga domen med böter, eftersom det gått så lång tid.

Lotten Loberg la inte fram någon ny bevisning i nästa instans.

– Hovrätten bedömde samma bevismaterial annorlunda, säger hon.