”Arbetsmiljölagen ställer orimliga krav”

Hans Eriksson är biträdande förhandlingschef på bransch- och arbetsgivarorganisationen Plåt & Ventföretagen. Vi ses i organisationens lokaler i centrala Stockholm. Han är upprörd.

– Arbetsmiljölagen ställer orimliga krav på arbetsgivarna. I praktiken krävs realtidsövervakning av arbetstagarna för att vara säker på att de följer reglerna.

Han har jobbat som plåtslagare, varit ombudsman på fackförbundet Byggnads och är ordförande i den partssammansatta Taksäkerhetskommittén. Han har koll på fallskydd och risker, och medverkade i Svenskt Näringslivs remissvar inför systemet med fler sanktionsavgifter.

– Vad den enskilde gör där längst ut i produktionslinjen kan inte arbetsgivaren kontrollera.

Sanktionsavgifter fungerar för åtgärder av typen om man har lämnat in en arbetsmiljöplan eller inte, påpekar Hans Eriksson. Nu vill han ha en debatt om systemet.

Vad får det här för konsekvenser för era medlemmar?

– Det är ekonomiskt kännbart att betala sanktionsavgifterna och jag är rädd att det skapar en avog inställning till Arbetsmiljöverket.

Hur då?

– Våra medlemmar ringer själva till verket och ber om hjälp när de ser oegentligheter, men då händer inget. Sedan upplever de att de får betala avgifter trots att de inte gjort fel.

Han anser att mycket av arbetsmiljölagen och föreskrifterna är gjorda för ett annat arbetsliv.

– Det var mest industri och i fabrikerna fanns ett inglasat kontor som kanske var lite upphöjt. Därifrån hade man utsikt över precis alla. Så ser det inte ut i dag.

Hans Eriksson anser inte att det är fel på lagen utan på tillämpningen. I sin dator letar han efter ett beslut från Arbetarskyddsstyrelsen från 1999. Beslutet är viktigt. Ett snickeri behövde inte betala vite trots att det inte gjorde om de äldre sågarna så att de stannade snabbare. Kostnaden ansågs orimlig i förhållande till arbetsmiljövinsten. Han anser att beslutet visar att det går att jämka en sanktionsavgift med hänsyn till vad som är rimligt för en arbetsgivare.

– Det refereras till det här avgörandet i lagkommentarer till arbetsmiljölagen. Men det verkar ha glömts bort i domstolarna.

Hans Eriksson anser inte att arbetstagaren ska betala sanktionsavgiften men att det är orimligt att oavsett vem som gjort vad så betalar arbetsgivaren. Han anser att arbetsrätten ger begränsad hjälp åt företagen i de här fallen och påpekar att parterna gjorde ändringar i kollektivavtalet på plåt- och ventilationsområdet som en följd av det nya systemet.

– Parterna har sagt att de ser allvarligt på att arbetstagarna inte följer givna instruktioner om arbetsmiljö. Det har inte prövats ännu. Men min tolkning är att det skulle gå att säga upp direkt.

Uppsägningar är dock inte ett realistiskt alternativ, tillägger Hans Eriksson.

– De anställdas kunskap är vad företagen säljer och det har varit personalbrist hos våra medlemmar de senaste 20 till 30 åren.

Björn Samuelson, arbetsmiljöexpert på Sve­riges Byggindustrier och adjungerad professor vid Luleå tekniska universitet, är i grunden positiv till sanktionsavgifter. Han tror att det är ett bra sätt att komma åt företag som fuskar.

– När det kostar pengar märks det högre upp i företagshierarkin. Våra medlemsföretag säger att det här gör att verksamhetsområdet arbetsmiljö prioriteras högre.

Björn Samuelson stöter också på missnöjda företagare.

– Det borde finnas någon form av sanktion mot enskilda individer som bryter mot givna instruktioner och de regler som finns. Men det kräver förmodligen en lagändring.

Enligt Sveriges Byggindustriers medlems­före­tag är det vanligt att de krävs på sanktionsavgift när arbetstagare inte följt givna instruktioner, men organisationen har ingen statistik.

Björn Samuelson konstaterar att ansvarsfrågan är prövad så långt det går i och med att Högsta förvaltningsdomstolen i flera ärenden inte gett prövningstillstånd. Han anser inte att ett system som skulle ta hänsyn till att en anställd vittnar och medger att det var hens fel löser problemet.

– Det skulle inte gå, för då skulle företaget kunna avtala med arbetstagaren att vi betalar. Du får en ”tusenlapp” extra så sparar vi 400 000 kronor i sanktionsavgift.

Advokat Erik Danhard, på advokat­byrån Hamil­ton, har arbetat sedan slutet av 1980-­talet med både arbetsrätt och arbetsmiljö. På hans bord hamnar allt oftare ärenden där han anser att arbetsgivare, trots att de gjort allt som rimligen kan begäras, fått krav från Arbets­miljö­verket.

– Jag har svårt att se att arbetsgivaren har gjort något fel och ändå blir det sanktions­avgift. Det är sanktionsavgiftens natur.

Han anser att det bör finnas en möjlighet för domstolarna att jämka sanktionsavgiften. Avgiftens storlek borde bero på allvaret i händel­sen och på vad arbetsgivaren borde ha gjort.

Han jämför med straffrätten.

– En straffrättslig påföljd ses alltid i ljuset av vad som hänt och det finns alltid ett spann. Men här är det inte så. Det finns en viss avgift och det är den som ska dömas ut.

Erik Danhard påpekar att arbetsmiljölagen ställer krav även på arbetstagaren. En anställd ska följa instruktioner och använda de skyddsanordningar som behövs. Hans erfarenhet är dock att den skrivningen saknar betydelse.

– Det är slutsatsen av de domar som finns. Kammarrätten säger att möjligheten att jämka är väldigt väldigt liten och högsta instans ger inte prövningstillstånd.

Inte heller arbetsrätten är användbar för exempelvis en situation där betstagaren uppen­bart brutit mot en instruktion, som att exempelvis inte använda en skyddsutrustning, menar Erik Danhard.

– En sådan förseelse som en individ gör en gång är inte grund för en arbetsrättslig påföljd. Om det ska vara grund för uppsägning krävs allvarliga och upprepade fel.