Krönika: En behandlingsassistents vardag

KRÖNIKA ”Jag riskerar som behandlingsassistent att gå in i en roll som polis eller väktare”, skriver Pål Eggert som jobbat på härbärgen i många år.

Jag har arbetat på boenden för hemlösa i ungefär tjugo år. Många hemlösa har en blandning av olika problem som psykisk ohälsa, missbruk, fattigdom och kriminalitet där varje delproblem blir ett hinder för att delta i normsamhället. Hemlöshetskulturen utgör en form av parallellsamhälle med egna seder och bruk vad gäller exempelvis droger och våld. Ett tecken på detta kan man ibland se när man kommer hem till dem, nämligen förekomsten av någon form av tillhygge innanför dörren.

Det farligaste våldsinslaget står den så kallade svansen för. Det är utomstående som delar livsbetingelser med våra boende men som gör affärer dem eller helt enkelt har hittat en grupp som de kan utnyttja och råna utan några större konsekvenser. I konfrontation med svansen riskerar jag som behandlingsassistent att gå in i en roll som polis eller väktare utan att ha varken utbildning eller mandat för detta.

Den självklara invändningen mot detta är att de boende ringer den riktiga polisen som alla andra, men många ser det som att man golar. Man är rädd för att polisen inte erbjuder tillräckligt med skydd eller att förövaren kommer att hämnas längre fram, vilket är en rimlig misstanke eftersom hemlösa knappast är en prioriterad grupp. Personal kan vända sig till polisen men de boende är många gånger tveksamma även till detta eftersom det kan smitta med misstankar om att de skvallrat.

Ett argument från mig som behandlingsassistent är att man helt enkelt inte öppnar dörren för presumtiva förövare. Men någon gång måste de boende gå ut och ibland har de även någon form av affärer med personen ifråga. Skulder uppstår och den här typen av fogdar kan snabbt lägga på en hög ränta.

De boende kan själva varna personal för att en farlig person är i området men de vill oftast att vi inte hänvisar till att det är de som står för varningen. Vi gör det på olika sätt obekvämt för förövaren att bedriva sin verksamhet hos oss, men då riskerar vi också att reta upp denne vilket riskerar att resultera i olika former av hot och repressalier.

Ett sätt att maskera konfrontationen med förövaren är att erbjuda stöd. Vi frågar om han har någonstans att bo och hjälpa dem ta kontakt med socialtjänsten. Där kan de få hjälp med att placeras på ett boende, kanske ett där han tidigare hotat personal eller sina grannar som också är där genom socialtjänstens försorg. Hur hanterar man något sådant?

Tänkbara lösningar på problemet är utbildning i hur man bättre hanterar den här typen av hotfulla personer och smidigare samarbete med ordningsmakten. På det stora hela tror jag att den bästa lösningen är att de hemlösa lämnar parallellsamhället men om det ska vara möjligt är det nog bäst att man inte skär ner på vårdinrättningar och boenden som man gjort i Göteborg.