Yrkesföraren Agne blev del i ett självmord

2015-05-12 08:18 Birgitta Ländin  

Han stod där, en äldre man, med huvudet lite nedsänkt, bakom sin bil vid vägkanten. Agne Svensson tänkte att mannen nog bara väntade på att den stora lastbilen med släp skulle passera. Att han kanske kontrollerat något fel på motorn, ringt efter hjälp och skulle sätta sig i bilen igen när vinddraget från 24-tonsekipaget blåst förbi. Men mannen väntade inte på hjälp. Han väntade på Agne Svenssons tunga fordon.

Det var en solig dag i början av maj 2013. Agne Svensson hade lämnat västgötska Ljung och Sanfridssons åkeri i gryningen för att lossa gods i Kungälv. Han rullade utan last tillbaka mot åkeriet, njöt av solen och kaffet i termosen i förarhytten. Klockan visade 10:20 på förmiddagen. E6 är motorväg just där. Att en personbil hade stannat i vägrenen var aningen oväntat, men sådant som förekommer.

– Och så, plötsligt, tar mannen tre snabba kliv rakt ut i vägbanan.

Hur mycket Agne Svensson än ställer sig på bromsen finns det inte en chans att undvika påkörningen. Detta vet han mycket bestämt, för minnesbilderna har gått som en film i ständig repris varje dag i två år när han berättar sin historia.

– Det var ju en så vacker dag.

Det är åter en vacker dag i vardande när vi i gryningen sitter i hans ekipage på väg från Ljung till Borås för att lasta av bakaxlar till Volvobussar.

– Värst var det alldeles i början, innan jag hade förstått vad som egentligen hade hänt. Vad hade jag missat? Hade han försökt sig­nalera något till mig? Hur kunde det sluta så illa?

Gjorde han rätt som bara bromsade? Borde han ha försökt väja till höger, ut i vägrenen där personbilen var parkerad?

– Men jag visste ju inte då att den var tom, det kunde ju ha suttit någon annan i den.

När han hade fått stopp på sitt ekipage stod han på tvären över vägbanan. Kvinnan i personbilen som legat i vänsterfilen på väg att köra om honom hade också lyckats få stopp på sin bil, med någon decimeter kvar till hans.

Den påkörde mannen låg svårt skadad på vägbanan framför bilen.

– Jag ringde SOS direkt. Jag var förstås i chock. Jag klarade inte att gå ur hytten.

Redan innan ambulansen var på plats hade vittnen skyndat till mannens hjälp. Han skulle komma att dödförklaras på sjukhuset lite senare. En fotograf dök upp och tog bilder. ­Polisen klättrade upp i hytten för att förhöra, och genomförde också en teknisk undersökning av lastbilen.

I tidningarnas nätupplagor rapporterades blixtsnabbt att en olycka hade skett på E6 och att chauffören var misstänkt för vårdslöshet i trafik. En polis följde med när, den för brott misstänkte, Agne Svensson flyttade ekipaget till en parkeringsficka någon halv kilometer söderut.

– Men polisen pratade mest bara i telefon. Och en kollega till honom kom på motorcykel och började tala om att han räddat människor från att hoppa från broar. Han menade nog väl, men jag var inte mottaglig för något annat än det omedelbara. Jag ville få höra att jag inte hade gjort något fel.

Själv hade han fortfarande inte förstått att det var för en äldre mans självmord han och hans 24-tonsekipage hade tagits i anspråk den här vackra försommardagen.

– Visst hade jag ofta tänkt på risken. Kolleger har råkat ut för detta förr. Men i den inre bild jag hade haft så skedde det på natten. Eller en mörk och regnig dag. Och min bild var en mötande bil som plötsligt styr över till min vägbana i hög fart. Sådana dagar och nätter har jag varit oerhört uppmärksam på alla möten, bilar som vinglar till, små tecken på att något inte är som det ska.

Från parkeringsfickan ringde han sitt åkeri. Chefen Göran Sanfridsson var i Stockholm just den dagen, men styrde upp vad han kunde per telefon, berättar han i fikarummet när vi är tillbaka i Ljung.

– Jag ringde Lars Hübinette, på Kollegahjälpen, som jag tyckte var oerhört skönt att ha stöd av just då, för att få råd om hur vi skulle ta hand om detta på bästa sätt.

Två kolleger från åkeriet var strax på väg, en chaufför för att avlösa och transportledaren för att köra Agne Svensson hem.

Kollegahjälparen Lars Hübinette ringde också upp Agne Svensson direkt.

– För mig var det lite för tidigt för ett stödsamtal just då, jag var bara i chock och hade ­huvudet fullt av det som hänt just då, säger Agne.

Däremot var modellen som kollegahjälparen gav råd om av stor nytta för både honom och chefen. Viktigast var de om informationen till kollegor, att koppla in företagshälsovården och erbjuda stödsamtal och att få sällskap i bilen när det var dags att köra igen. Första dagen blev han sittande här i fikarummet och talade med transportledaren och kolleger som kom och gick tills dess att hustrun Tina kom hem från jobbet. Göran Sanfridsson frågade om han ville vara hemma ett par dagar.

– Jag ville inte det. Jag ville köra, men inte ensam. Det löste sig med att Tina kunde ta ledigt från jobbet och åka med mig två dagar.

Åkeriet bidrog med en liten ersättning till Tina. För Agne Svensson var den här lösningen den bästa tänkbara.

– Jag förstår att inte alla som råkar ut för något sånt här kan ordna det så, men jag kan verkligen rekommendera det. I och med att det var Tina kunde jag prata om det som hänt just precis så mycket som jag ville, och vi pratade om annat också, om barnen och om husvagns­semestern till sommaren och annat. Det blev avspänt. För mig hade det nog känts lite ­ansträngt om jag skulle sitta där med någon som bara var där för att tala om olyckan med mig.

Det var redan den där första dagen i bilen igen som polisen ringde och hade ett besked som var en stor lättnad.

– De hade varit inne i den omkomne mannens ­lägenhet och hittat ett brev där han beskrev sin avsikt att ta sitt liv. Därmed blev det lätt för polisen att slå fast vad som hänt, att detta var en av de runt 10 procent av dem som trafikdödas i ­Sverige som själva valt att ända sina liv.

Så lätt är det inte alltid. Särskilt när en bil kommer över på fel sida kan det finnas flera andra orsaker, som sjukdom, halka eller att föraren somnat.

För Agne Svensson betydde det mycket att han inte längre var brottsmisstänkt eller anklagad för att ha gjort något fel, berättar han när vi rullar vidare med nästa last genom Ulricehamn mot en plastfabrik i Ölsremma ute i de västgötska skogarna. Men beskedet fick inte stopp på filmen i hans huvud.

– Nej. Den pågår fortfarande. Inte med samma intensitet, och inte på samma sätt som i början. Men bilderna finns där.

Och även reaktionerna finns där. Intill en rondell i Ulricehamn tar en man med portfölj några oberäkneliga språngsteg rakt ut över ett övergångsställe strax framför oss. Agne har ­foten på bromsen i samma sekund och jag märker hur han blir lite extra arg, på det sätt man kan bli när man också blir rädd.

– Hörru, man går över övergångsställen, säger han irriterat förmanande, riktat till portföljmannen som redan stressat vidare.

Ibland kan han känna en ilska över att han blev använd på det sätt han blev. Ibland kan han hålla med chefen Göran Sanfridsson, som, med den största respekt för den smärta den här händelsen har inneburit, säger att ”på sätt och vis var det bra att det var Agne”.

– Jo. På sätt och vis var det väl bra att det var jag. Jag har ju varit ett antal år i jobbet, och innan dess har jag ett förflutet som deltidsbrandman. Där såg jag ju flera olyckor, även om jag var förskonad från dödsolyckor. Och där lärde jag mig också att debriefing efter svåra händelser är viktigt.

Annars finns det ibland en machomentalitet bland förarna, har Lars Hübinette på Kollegahjälpen berättat.

Agne Svensson tog tacksamt emot erbjudandet om ett par samtal hos företagshälsovården. Han har också hustrun och resten av sin stora familj och kollegerna att tala med.

När han satt där i förarhytten den soliga majdagen och varken visste vad som egentligen hänt eller vad han skulle göra knäppte han en bild av hela olycksscenariot framför sig med sin mobiltelefon. Den är inget han tittar på till vardags, men den finns kvar där, i mobilen.

– Jag har bestämt att den dag som jag känner mig färdig inombords med det som hände, då ska jag radera den bilden också. Jag är inte där än. Kanske om ett år eller tre. Kanske om ­trettio. Vi får se.

 

 

Självmord i vägtrafiken per år

2010: 16

2011: 23

2012: 36

2013: 28

2014: 25

Totalt: 128

Av dessa rörde 57 fall kollisioner med eller påkörning av ett tungt fordon. Alltså utsätts ungefär en lastbilsförare i månaden.

Var tionde dödad är ett självmord

•Självmord doldes länge i statistiken över trafikolyckor på vägarna. Först de allra senaste åren, med start 2010, har de ­separerats i statistiken. Det är dock ibland ett besvärligt arbete att klassificera vad som är ett självmord och vad som är en olycka.

•Trafikverket arbetar efter vissa kriterier och redovisar de fall som man anser vara säkra självmord (där det till exempel har funnits ett avskedsbrev) och de som anses nästintill säkra (där flera indicier talar för självmord). Därutöver finns en gråzon på ett tiotal fall varje år där man anser att man inte kan avgöra om dödsfallet var en olycka eller ett självmord.

•Tidigare uppskattades självmorden till 5–6 procent av vägtrafikolyckorna. Den noggrannare statistiken har visat att det snarare rör sig om 10 procent.

•Mellan 16 och 36 trafikdödsfall per år har mellan 2010 och 2014 klassats som säkra eller nästan säkra självmord. Det mot­svarar en tiondel av alla dödsfall i trafiken.

Birgitta Ländin

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Tidningen