”Sotare förväntas acceptera dåliga stegar"

2013-02-24 23:00 Elisabet Örnerborg  

Hon sotade skorstenar i fyra år, först i Boden sedan i Västervik. Nu är hon skorstensfejartekniker i Jönköping och klättrar upp för långa skallrande stegar och upp på tak.<br>– Jag har aldrig jobbat med sele, säger Anna Lagerman.

"Hej! Har ni skrivit om sotaren som föll på Gotland i januari? Han ramlade tre, fyra meter ner på en stenaltan då glidskyddet som höll markstegen på plats lossnade”, skrev Anna Lagerman till Arbetarskydd i november. Hon hade träffat honom på sotarutbildningen för fyra år sedan. Han skulle ha gått samma kurs som hon för att bli skorstensfejartekniker – om han inte ramlat några dagar före kursstarten.

I somras anställdes Anna Lagerman som skorstensfejartekniker hos Torpa Ventilation & Brandskydd. Här har hon tre kolleger, förutom chefen, som just nu gör brandskyddskontroller i ett villaområde söder om Jönköping. De arbetar en och en. Det regnar när Anna Lagerman ringer på. Kvinnan som öppnar visar oss ned till pannrummet. Med ficklampa och spegel försöker Anna se om det finns några ojämnheter eller extra mycket sot på något ställe. Hon har handskar på sig och långärmat.

– Jag blir inte lika sotig nu som när jag sotade. Sot är så lätt, det tränger in överallt, förklarar hon.

Det finns omklädningsrum med duschar på jobbet, men det händer att hon åker direkt hem efter dagens sista uppdrag om det är närmare. Sotarna gör inte det. De har ett ”svart” omklädningsrum för sotiga kläder och ett ”vitt” för fritidskläder.

På altanen på baksidan av huset får Anna hjälp av husägaren att ställa upp stegen mot taket, där ett glidskydd håller stegen på plats. Hon klättrar raskt uppåt med en stor kamera över axeln. Med dess hjälp kan hon se ner i skorstenen.

– Det är ganska nytt att vi kan ha med oss en sådan här kamera. Den kostar 30 000 kronor, berättar hon.

Fotografen klättrar efter. Stegen skallrar betänkligt när han räddhågset klättrar tillbaka ned till altanens tegelgolv. När Anna Lagerman vant klättrar ner är stegen stilla.

Brandskyddsbesiktningen godkänns och husägaren blir glad. Det är ett bra intyg att ha eftersom hon snart ska flytta. Men det är inte husägaren som bestämmer när kontrollen ska göras, det gör kommunen. Fram till 2004 gjorde sotarna brandskyddskontroller, därefter tog skorstensfejarteknikerna över.

– Värmepannor kollas vartannat eller vart fjärde år, lite olika beroende på riskbilden.

Lokala eldstäder som kaminer, köksspisar och kakelugnar kollas vartannat eller vart åttonde år, förklarar Anna Lagerman.

Kommunen ansvarar för brandskydd och sotning. Många kommuner lägger ut ansvaret på entreprenörer.

– Kommunen tar den entreprenör som lägger lägsta budet. Det kan bli stressigt för sotarna, som måste hinna med så många eldstäder som möjligt på en dag för att det ska löna sig för entreprenören.

I Jönköping är brandskyddet utlagt på en entreprenör och sotningen på en annan. Entreprenören skickar ut ett brev när det är dags. I brevet finns uppgifter om var den som inte kan vara hemma kan lämna en nyckel.

Nästa adress på Anna Lagermans lista är en tvåvåningskåk som ska kollas första gången efter att den byggdes för åtta år sedan. Två skolflickor öppnar dörren. Anna, som hängt av sig jackan, blir ordentligt sotig på underarmarna när hon kontrollerar kaminen, som bara används för mys. Från övervåningen tar hon sig upp på vinden för att kontrollera att det inte finns något brännbart i närheten av skorstensstocken.

Dags för den yttre kontrollen. En stege, minst fem meter lång, ligger längs husväggen. Den är svår att resa själv, men det är inte läge att fråga skolflickorna om hjälp.

– Jag jobbar alltid ensam, det gjorde jag som sotare också. Alla gör det. Jag bryr mig såklart om min egen arbetsmiljö, men det är lite märkligt att alltid kontrollera den själv.

Anna Lagerman tycker att det skulle vara fantastiskt bra att få stöd och hjälp med kontrollerna av till exempel kommunen, som är ansvarig för kontrollen av takskyddet. Speciellt i gamla hus där fastighetsägarna kan åka på en stor kostnad samtidigt som de säger att ”ingen har klagat tidigare”. Hon tycker också att det skulle vara bättre att jobba två och två.

– Då tror jag att man är mer noggrann med takskydd och arbetsmiljö. Gäller det en själv tänker man att det går bra och noterar inte småfelen på samma sätt. Man vill ha en god relation till kunden. Med en person till skulle det vara lättare att ställa krav.

Det skulle kännas bättre att måna om en annan persons säkerhet, menar hon.

Det regnar rätt ordentligt. Vad är risken att hon ska halka däruppe på taket till tvåvåningsvillan? Vem skulle kalla på hjälp om hon ramlade, om inte Arbetarskydd var där som vittne? Sotaren på Gotland arbetade också ensam. Han fick själv ringa efter en ambulans. Trots svåra ryggskador och hjärnskakning lyckades han få tag på sin mobiltelefon och slå larm.

Anna Lagerman är helt klädd i svart: jacka, t-shirt, byxor med inbyggda knäskydd och massor med fickor, skor med stålhätta och spiktrampskydd. I fickorna har hon – förutom den livsviktiga telefonen – lampa, skruvmejsel, skiftnyckel, tumstock, extra handskar, munskydd och fickspegel för att kunna se upp i vinklar. En bronsplatta med ingravering lyser på gesällbältet i midjan. På huvudet har hon den typiska sotarmössan, kurpis.

– Den går att dra ned över ansiktet om det skulle behövas. En sotarmästare i Hedemora, en kvinna, sydde den åt mig. Den är måttbeställd, säger hon.

I firmabilen, med svart överdragsklädsel på framsätena, protokollför Anna Lagerman besiktningen. Det var ingen anmärkning här heller, vilket husägaren får ett intyg på om några dagar.

– Jag ville egentligen bli bibliotekarie och läste litteraturvetenskap. Jag tycker om att läsa. Men att analysera böcker, som vi fick göra på litteraturvetenskapen, förstörde nöjet, säger Anna.

I stället blev det äldreomsorgen. Hon trivdes med jobbet, men inte med villkoren: några timmar här och några timmar där. Det kändes hopplöst att leta i Platsbanken efter jobb som inte krävde någon särskild utbildning. De var så få. Däremot fanns det flera annonser efter sotare. Påhejad av en kompis sökte hon och kom in på skorstensfejarutbildningen. Lärling var hon i Boden.

– Jag är egentligen ganska rädd av mig och tänkte att det skulle dröja innan jag var tvungen att gå upp på något tak. Jag hade fel. Första dagen såg de till att jag kom upp. Det gick bra, de var så snälla mot mig och det snövita landskapet var så fint från taken.

Hon blev kvar i Boden i två år, sedan blev det Västervik där föräldrarna bor och nu Jönköping. Pojkvännen jobbar som elmontör i Gränna.

Anna fortsätter att beta av dagens lista. Nästa hus är äldre. Värmepannan i källaren eldas med pellets, men borde skärmas av från trätrappan upp till boningshuset. Det finns en risk för att trätrappan ska ta eld. Stegen mot taket saknar glidskydd. Men stegen har en extra tyngd i nederkanten, påpekar Anna Lagerman, medan hon smidigt klättrar uppåt och snabbt försvinner utom synhåll. Fast det blir anmärkningar i protokollet.

Husägaren som har dispens för att sota själv kommer nog att göra det som behövs, om inte annat så för sin egen säkerhet. Kvinnan som öppnade hade ett litet barn på armen.

– Jag kunde ha vägrat gå upp på taket eftersom det inte fanns något glidskydd, säger Anna Lagerman efteråt.

Hennes arbetsgivare hade säkert tyckt att det var okej, men många kolleger tycker att det är svårt att vägra gå upp för att taken inte är säkra. Då blir det inte många besiktningar eller sotningar gjorda och dålig lönsamhet. Men det är också en kulturell fråga, anser Anna.

– Skyddet för sotare behandlas som ett icke-problem. Vi ligger högt i fallolyckor i Sverige, men det diskuteras väldigt lite i branschen. Det finns en jargong som går ut på att man ska stå ut och att man ska acceptera dåliga takstegar, gångbryggor, glidskydd. Då är man en bra sotare.

Anna Lagerman funderar inte på om, utan när, det är hennes tur att falla. Alla kolleger hon mött har ju ramlat någon gång.

Sotaren på Gotland är fortfarande rullstolsbunden. På grund av rullstolen har han också tvingats byta bostad, kanske permanent.

Den skadades chef, skorstensfejarmästare Åke Karlsson, berättar att alla farliga moment när man kliver upp på tak inventerades efter olyckan. Alla sotare fick en enkät med sig där de skulle fylla i vad som var farligt varje gång de skulle upp på ett tak. Alla fick också säkerhetssele och lina.

– Förflyttning visade sig vara svårast, det kräver stege med löpskena. Oftast finns ingen löpskena, då måste man haka fast linan steg för steg. Det är väldigt obekvämt, säger Åke Karlsson.

Anna Lagerman har aldrig haft någon sele. Hon har hört kolleger säga att de bara är i vägen.

– Men jag vill absolut pröva att jobba med en, i många fall känns det rent av korkat att inte använda sele. Jag behöver utbildning i hur de används och vi bör föra in det som en del av vårt arbetssätt på företaget.

Fast om selen ska sättas fast uppe på taket sker ju klättringen upp ändå utan skydd. På det har arbetsmiljöinspektör Håkan Sandström i Luleå en lösning. Husägaren bör bli skyldig att montera en vajer med olika fästpunkter längs med stegen, som sotaren kan haka tag i.

Någon sådan vajer fanns inte längs stegarna upp på taken den här dagen.

Utbildning & lön

  • Det tar ett halvår att utbilda sig till sotare. Ingångslönen är 19 000-20 000 kronor i månaden.
  • Att bli skorstensfejartekniker tar ytterligare ett halvt år, men du måste först ha jobbat tre år som sotare.
  • Anna Lagerman tjänade 22 000 kronor i månaden som skorstensfejare innan hon läste vidare till tekniker. Nu tjänar hon 27 000 kronor.
  • Hon är med i fackförbundet Kommunal. Hennes nuvarande arbetsgivare har kollektivavtal med Unionen.
  • Arbetstiden är åtta timmar per dag.

Fallskydd

Arbetsmiljöverkets Luleådistrikt har försökt lyfta frågan om sotarnas arbetsmiljö. Arbetsmiljöverket har hittills inte haft någon nationell tillsyn av sotarnas arbetsmiljö.

Distriktet i Luleå hade en egen tillsyn för fyra år sedan. Inspektör Håkan Sandström höll i den. Det visade sig att sotarna lämnade sele och lina i bilen när de var uppe på tak och sotade eller filmade. Något de gjorde i snitt 12 gånger per dag.

Elisabet Örnerborg

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Tidningen

Arbetsmiljö