Så håller fotbollsdomaren huvudet kallt

"Det här är ett tufft jobb. Vi domare hamnar i situationer när vi måste fatta obekväma beslut. Ibland blir det fel, det kan det bli på vilken arbetsplats som helst.

Det kan låta konstigt men det är faktiskt jobbigare och svårare att döma inför 90 åskådare än 90 000. När det är 90 stycken hör du alla ord, du får ögonkontakt, det blir personligt. Då är du oftast lite yngre, saknar skinn på näsan, rutin och erfarenhet. Du tar det personligt.

Med åren vänjer man sig. Om någon skriker ’Fy fan vad dålig du är’, tänker jag numera okej, han har väl en dålig dag. Jag har svårt ta åt mig. Det är inte mig de skäller på, det är min svarta tröja.

En bra sak är förmågan att koncentrera sig, den lär man sig av erfarenheten. Vilken fantastisk stämning det var, kan folk säga till mig, vilket fint tifo. Men jag har inte märkt någonting. Jag är så koncentrerad att jag har dömt i kortärmat i 15–16 minusgrader utan att känna kylan förrän efter andra halvlek. Samma med smärta.

Få saker gör att folk blir så enögda som fotboll, knappt ens politik. Blåser man en straff mot ett visst lag blir de arga, oavsett hur rätt man har, eller det andra laget om man inte blåser. Det ligger i sakens natur. Jag kan vara likadan när Sverige spelar. Just den insikten kan vara ganska bra att ha i mitt jobb.

Jag råkade ut för skäll framför allt när jag var yngre. Efter en match i Gimo 1996-97 kom det fram några som upplyste mig på ett föga diplomatiskt sätt om att jag aldrig borde komma tillbaka. Det var äldre herrar, vanliga människor. Jag var bara tjugo-någonting och tyckte att jag var en bra domare. Om man får kritik för något man tyckte man gjorde bra skapar det en osäkerhetskänsla.

Det är horribelt när föräldrar kommer fram och skäller för att du har dömt deras barn ”fel”. Alla borde i stället komma och tacka de här unga tjejerna och killarna som vågar ställa sig i centrum och fatta beslut, oavsett vilka besluten är.

Hur det skulle kännas att bli utskälld var absolut inget jag reflekterade över innan jag började döma. Jag var den otrevlige spelaren som ifrågasatte domaren och kunde säga elaka saker. Men jag hade ont i magen när jag kom hem. Nu sätter jag mig alltid in i spelarens situation. Varför är han arg? Vad hade jag velat att domaren hemma i Luleå skulle ha sagt eller inte sagt till mig? Ibland kan man som ledare skapa problem genom att säga fel saker. Men också bra stämning om man säger rätt saker.

Det finns en felaktig bild av domare som tråkiga och stela typer som bara vill utöva makt. Men jag avskyr egentligen bestraffningar, det är spelarna som gör att jag tvingas döma mot dem.”

Berättat för Elisabeth Vene