Peter dömdes för åttaåringens död

Peter befann sig mitt i gymnastiksalen, omgiven av ungar som han försökte dela in i två lag. Två grabbar frågade om de inte kunde få använda handbollsmålen, som stod utmed en vägg.

Vi kan ta fram dem, sa grabbarna. Vet ni hur man gör då?, frågade Peter. Javisst, sa grabbarna.

Nu, tre år senare i Solna tingsrätts sal 1, säger Peter Neal att han konstigt nog inte hörde dunsen, förmodligen därför att ungarna förde ett sådant liv runtomkring honom.

När de två grabbarna tog tag i ett av handbollsmålen föll den 67 kilo tunga ramen rakt ner med stor kraft och krossade en åttaårig grabbs skalle.

Att åttaåringen dog var Peter Neals fel, hävdar åklagaren, som menar att han varit oaktsam då han tillät grabbarna att ta fram målen. Därmed är han skyldig till vållande till annans död.

I tre år har Peter Neal gått och väntat på att få ställas till svars. Processen har dragit ut på tiden och i början var även den biträdande rektorn såsom högste ansvarige åtalad. Men åklagaren släppte det i brist på bevis.

Nu sitter därför Peter Neal där ensam vid sidan av sin offentlige försvarare.

Det blir en uppslitande första rättegångsdag.

Åklagaren redogör för polisens brottsplatsundersökning med målets läge i förhållande till blodansamlingen på golvet, den sönderslitna hjärnstammen, hur ambulanspersonalen ser att det kommer blod ur åttaåringens mun och öron och att han senare dödförklarades på sjukhuset sexton minuter över fem.

Peter Neal ber om att få bryta en stund, ber om en paus.

Tillbaka från toaletten kommer han fram till Arbetarskydds reporter, som står vid dörren till rättegångssalen. Peter Neal håller fram armarna som skakar.

– De skulle inte ha fått vara där! Målen skulle ha säkrats!

Rättegången kör så igång igen. Måls­ägarbiträdet till den omkomne pojkens föräldrar läser upp en redogörelse från en psykoterapeut om vad familjen genomlidit efter olyckan:

Smärtor utan gräns, vrede, maktlöshet, ångestpåslag, att identifiera sig som föräldrar till ett och inte två barn, sjukskrivningar, apati, nedsatt psykisk kraft. Och att den omkomne pojkens lillebror blivit medveten om dödens rea­litet och nu är rädd att bli borttappad.

Efter den långa högläsningen blir det knäpptyst en stund i rättssalen.

Peter Neals advokat ber att få fört till protokollet att han inte på något sätt ifrågasätter föräldrarnas lidande.

Åklagaren knäpper sina händer och spänner blicken i den man som nu ensam anses ha skulden till pojkens död och allt detta lidande för familjen efteråt.

Hur tänkte du när du tillät barnen att montera målen, undrar åklagaren.

– Hade det funnits en kollega till hade jag bett om hjälp med dem. Men att man är ensam med arton barn händer varenda dag numera i barnomsorgen. Nedskärningarna har gjort arbetssituationen omänsklig. Så var det inte tidigare.

Varför kontrollerade du inte målen, frågar åklagaren.

– Allting i gymnastiksalen brukar vara låst, sådant som är farligt och till och med sådant som inte är farligt. Under alla mina år inom idrottslivet och barnomsorgen har jag aldrig varit med om att målen förvaras omonterade. Hade jag vetat det skulle jag aldrig ha låtit barnen vara i närheten av dem, oavsett om jag varit ensam eller om vi varit två.

Peter Neal berättar att han inte fått någon som helst information om de nyinköpta målen och att de säkerhetsregler som finns är oskrivna. Under de tjugo år han arbetat på skolan har tio rektorer kommit och gått.

Lite senare under rättegången vittnar en av hans arbetskamrater som förklarar att om det var någon som var petigt noga med ungarnas säkerhet, så var det Peter Neal.

Efter olyckan blev Peter Neal tillsagd av skolledningen att stanna hemma. Arbetskamraterna hade varandra på jobbet. Jag satt ensam hemma, berättar han när den första rättegångsdagen är över.

Men kollegerna ställde upp, tröstade.

– Alla sa: ”Nu får du inte anklaga dig själv för det som hänt. Det var en olycka. Det var inte ditt fel.”

– Därför blev den en chock när jag sedan förhördes av en polis, som var mycket hård. Jag var inte förberedd på att anklagas för att det var mitt fel.

Efter några veckor gick han tillbaka till jobbet. Men vad som ska hända nu, efter rättegången, vet han inte.

– Jag har frågat men inte fått något svar. Jag vet inte om jag kommer att ha jobbet kvar om jag döms. Jag är inte den ende som gjort fel. Men jag är den ende som ställs till svars.