”Man får inte ge sig, man måste försöka få hjälp”

Hur fick du din skada?

– Jag jobbade som butiksstyckmästare under nästan 30 år. Då fanns inga hjälpmedel, och vi styckade många hela djurkroppar. Redan då började jag få problem med nacken, jag fick det klassat som arbetsskada 1996. Senare började jag jobba igen och då ansåg Försäkringskassan att min skada var läkt. Jag förstod det inte riktigt, men brydde mig inte så mycket då, eftersom jag kunde jobba.

– Senare började jag jobba som charkuteri­arbetare, med tillverkning av korv och leverpastej. Efter ett tag fick vi jobba mer med rostbiff och andra större köttstycken. En rostbiff väger omkring fem kilo, och ska lyftas på och av grillen och lastas på vagnar. Det blev för tungt för mig. Efter sommarsemestern 2008 gick det inte längre att jobba. Jag fick så ont att jag inte kunde lyfta alls.

Vad gjorde du då?

– Jag var sjukskriven ett tag. Jag opererade båda axlarna för att ta bort överblivet brosk. Men operationerna var inte lyckade. Rörligheten blev lite bättre, men smärtan var kvar. Jag försökte gå tillbaka till jobbet, men det gick inte. När mina sjukpenningdagar tog slut sökte jag livränta.

Men du fick avslag?

– Jag fick avslag först men sedan beviljades jag livränta. Men bara fram till 2013, och inte med full ersättning. I stället tyckte Försäkringskassan att jag kunde jobba heltid på Samhall, och få livränta bara för det som skilde mot min tidigare lön. Men jag förklarade att det inte går med mina axlar.

Vad hände sedan?

– Jag hade kontakt med mitt fackförbund Livs, och de skickade mig vidare till LO-TCO Rättsskydd. De överklagade åt mig, annars vet jag inte hur det hade gått. Innan överklagan hade prövats beviljades jag livränta i en ny ansökan, den här gången på obestämd tid med full ersättning.

Hur kändes det att få rätt?

– Det kändes skönt, men det kunde ha gått snabbare. Det har varit mycket oro, att gå och vänta på besked. Man ger nästan upp hoppet. Och nästa år går jag i pension, så det blir bara ett och ett halvt år med full livränta. Jag hoppas att det gör lite skillnad på pensionen.

Hur mår du nu?

– Jag mår rätt så bra. Värken har jag kvar, och jag har svårt att sova och sitta still på kvällarna. Det funkar inte att bära kassar från mataffären, jag har inte den styrkan jag har haft. Men jag tränar nästan varje dag. Om jag inte hade gjort det så hade det nog varit värre. Träning är socialt också, nästan som att gå till ett jobb en stund om dagen.

Vad har du för råd till andra som försöker få rätt?

– Man får inte ge sig, och man måste försöka få hjälp. Från facket i första hand, det var de som trodde på mig. Och man får försöka göra det bästa man kan av situationen.