Hur konfronterar man en rasist på jobbet?

2014-11-09 23:00 Calle Fridén  
Calle Fridén är byggnadsarbetare, krönikör och bloggare Foto: Jörgen Appelgren

KRÖNIKA. När Josef kom tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten låg valinformation från Sverigedemokraterna i ett kuvert på skrivbordet. Hans namn var prydligt textat utanpå. Någon hade markerat vissa avsnitt med penna. ”Först blir man chockad. Sen förbannad. Till sist blir man misstänksam.”

Josef är mycket väletablerad, som det heter. Född här, av föräldrar som också är väletablerade. Sambo med en blond tjej som har ett efternamn som slutar på -son. Två barn. Radhus. Schysst kombi. Bra utbildning, bra jobb, bra lön på ett större företag. De är många på samma våning.

”Men jag måste raka mig två gånger om dan, och sen är jag född muslim.”

Han har inte varit i moskén på ett år. De firar jul, dottern var Lucia på förskolan. I somras lånade de en stuga i Dalarna. Han hejar på Sverige, gillar hockey och spelade fotboll innan studierna tog över.

Nån på jobbet är ute efter honom. Det måste vara så.

Josef funderade, hur mycket liv skulle han föra?

Jag sa åt honom att ta det med sin närmaste chef, och med skyddsom­budet. Chefen blev bekymrad, skyddsombudet blev nervöst. Hur konfronterar man någon om sånt här? Vad gör man?

De satte upp en affisch på den gemensamma anslagstavlan. Nåt om allas lika värde, från facket.

”Vill du ha det antecknat också?” frågade de. ”Nej för fan”, sa Josef. Så viktigt var det inte.

Men det var det. I sin ensamhet funderar han på hur integrerad man måste bli för att accepteras. Han tycker att religion är en privatsak, han har snarare liberala än vänsteråsikter. I telefon kan ingen höra att han har sina rötter i Turkiet. Han har alltid haft svenska kompisar, det bara blev så med fot­bollen. Den där hårresande rasismen har han knappt märkt.

Det är mest sånt där som ”höhö, så här mycket snö har ni inte hos er va?”. Till en kille vars mor- och farföräldrar bor där bergen har snö året om. Eller att folk tror att alla muslimer stenar kvinnor. Dumheter. Man kan leva med sånt.

Men att nån på jobbet inte vill ha honom där. Anonymt.

Det är nåt annat.

Så fungerar ju rasismen. Sorterar folk enbart efter etnicitet. Latinamerikaner som bott här bekymmersfritt i fyrtio år berättar om glåpord på bussen. Judar berättar om att skydda sig, hemlig adress. Det drabbar även de väletablerade, de som i dag är medelklass, som ”gör rätt för sig”, som gillar sill och potatis.

De flesta gör ju som Josef, tiger och lider. Fortsätter fika tillsammans, gör sitt jobb. Lite mer vaksamma, ännu lite mer ambitiösa.

Jag sa att han borde berätta för alla. Nån kommer att skämmas. Nån kommer bli mycket besvärad. De flesta andra kommer bli upprörda.

Josef är tveksam. Det är ett stort steg för en enda människa. Han litar ju ändå på samhället.

”Det värsta är ju för barnen. Ska de också ha det så här?” säger han.

Sverige 2014.

Calle Fridén

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Tidningen