Hot – ett naturligt inslag i vardagen

Kvinnorna berättade hur alla hot förstörde deras liv, åt upp deras vakna timmar och även smög sig in under sömnen. Snacka om usel arbetsmiljö. Du blir anställd på en tidning för att formulera åsikter som rör om, sedan får du veta på vilken plats du ska bli våldtagen. Varsågod, där är din dator. Ansvaret för arbetsmiljön ligger förstås på arbetsgivaren, men inte en enda blev intervjuad i programmet. Programmet höll sig till vinkeln att det är männen som hotar och om inte polisen letar upp dem saknas lösning. Nja. Arbetsgivarna borde ta på sig ansvaret att rensa bort och polisanmäla hotfulla mejl, innan de når den anställda.

Under mina två decennier som journalist har jag aldrig blivit hotad, även om en del läsare har blivit förbannade. Rekordet är nog en artikel i Expressen om att äldre borde tvingas till nya körkortsprov. Inte för att det var jag som stod för åsikten, utan en trafikforskare som studerat de äldres olyckor i trafiken. Oj, vad folk blev ursinniga. En äldre bilförare förklarade att mitt efternamn betyder råtta på ryska och att jag omedelbart borde sätta mig på färjan över Östersjön. Jag tackade vänligt för informationen och fick snart ett nytt mejl. Känslorna hade farit iväg, ursäktade sig mannen, och det är väl grunden till hela näthatet. Den som gömmer sig hemma bakom en dator kan kläcka ur sig vad som helst.

För många yrkesgrupper är hot ett naturligt inslag i vardagen. Och minskar de för en grupp verkar de öka för en annan. Banker blir allt mer sällan rånade, för värdetransporter och guldsmedsbutiker är trenden motsatt. Rånare, utpressare och frustrerade män kommer förstås alltid att finnas. Men ingen ska behöva slösa arbetstid på att oroa sig för dem.