Hälften kvinnor, på kontoret. Resten män – säljare, chefer. Nästan alla äldre än hon själv, världsvana, med plastkort. Det hände att de bjöd på vin på lunchen på nån krog i närheten, fast det tackade hon nej till. De ville väldigt gärna att hon skulle följa med på ett glas efter jobbet. En annan tjej sa, passa dig...
Hon var helt oförberedd när en av männen – säkert femton år äldre än henne – tog tag i henne i kopiatorrummet, och ville kyssas. Hon slet sig fri, fnissade nervöst och stormade tillbaka till sitt bås. Torkade läppstiftet snabbt, rättade till kjolen. Kanske lite smickrad, mest orolig. Nu började hon förstå vad de andra tjejerna menade med ”akta dig för den du...”.
Det här är tjugo år sen, säger Kickan, men jag vet att det är likadant i dag. ”Plötsligt kände jag mig som ett byte som några vargar lite slött höll ögonen på, tills man kommer för nära.”
Hon vet inte varför hon inte sa nåt. Kanske kände hon nån slags avundsjuka från de andra, den där mannen var snygg, rolig, charmig. Och gift, givetvis. Han skämdes dessutom inte, utan flinade och fortsatte småprata precis som vanligt. Hon undrade om han sagt nåt till de andra männen. Ibland kunde hon tro det, kände blickarna.
De åkte på en kick-off, med övernattning. Alkohol, avslappnat. Saker hände, säger Kickan bistert tjugo år senare.
Lite småkär var hon. Plötsligt var det stora fester med kända människor, följa med på ”arbetsresor”. Fast sådär hemligt att alla på kontoret visste om det. Blickar, fnissningar.
Givetvis blev det ohållbart. Fick hon minsta lilla beröm eller mer avancerade uppgifter så kände hon snacket bakom ryggen. Men bara om henne, aldrig om honom. Han var fortfarande snygg, charmig och rolig, tydligen.
Hon trivdes med jobbet, med kollegerna, med lönen. Hade kunnat stå ut om hon inte sett honom med familj på sommarfesten. Snygg fru, underbara barn. Som en kniv i hjärtat, säger hon. Det var bara att sticka.
I dag är hon chef själv. Ganska bitchig, som hon säger. Observant på hur unga kvinnor behandlas. Inte bara för jämlikheten, utan också för att stämningen är viktig. Blir det för mycket skvaller, för mycket intriger, så är det inte bra för produktiviteten heller. Saker man inte talar om är just såna saker som det talas om. Hon har fortfarande inte kunnat berätta allt för den man hon lever med.
Somliga saker har blivit bättre, absolut, men vissa saker ändras mycket långsamt, och då måste man skynda på om man kan.
Kickan tog upp det med skyddsombudet, som blev helt paff. Förekommer sånt fortfarande? Jajamän. Tyvärr.
Kommentarer
Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.
Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.