”En stor lättnad att jag blev trodd till slut”

Hur gick det till när du skadades?

– Det var en vinterdag 2010, jag var på väg från en arbetsplats inom Malmö stad till ett möte på en annan arbetsplats. Jag skulle börja som administrativ assistent inom hemtjänsten. Men jag halkade på en isfläck och slog i nacken. Jag har inget riktigt minne av vad som sedan hände, men jag tog mig upp och gick till mötet. Sedan tog jag mig till akutvården. Det gjorde ont i huvudet och i nacken.

Vad hände sedan?

– Jag var hemma den veckan, var till vård­akuten tre gånger, till vårdcentralen. Jag blev heltidssjukskriven. Tillsammans med arbetsgivaren och Linda Olauson på mitt fackförbund Vision anmälde jag arbetsskadan. Linda Olauson har varit till stor hjälp från dag ett. De på Vision har varit fantastiska.

Är du fortfarande anställd i Malmö stad?

– Nej, jag fick hel sjukersättning i oktober 2012. Dessförinnan hade jag provat på att gå in och arbeta. Men det gick inte. Bara att ta mig till jobbet och hem igen gjorde att jag kräktes. Jag hade så ont i huvudet.

Vad tänkte du när avslaget från Försäkringskassan kom?

– Jag bara grät. Där stod ju i princip att jag var psykiskt sjuk. Deras läkare skrev så nedvärderande saker utan fakta. Att jag skulle bli sjukpensionär vid 30 års ålder var inget jag hade sett framför mig. Jag kände mig kränkt. Jag var 28 år när jag trillade och blev en mamma som inte kan ta hand om sina barn själv. De var då fem och två år gamla. Det var en stor förlust för mig.

Men du gav inte upp?

– Nej, med hjälp av mitt fackförbund Vision och min man förklarade jag helt sakligt vad som hänt och begärde att få en annan läkare. Försäkringskassan ville inte ompröva sitt beslut och då hjälpte Lise-Lotte Sjöstedt på LO-TCO Rättsskydd mig att överklaga. Förvaltningsrätten tog upp det och upphävde det överklagade beslutet. Försäkringskassan blev så illa tvungen att gå med på att ge mig livränta. Jag kände en stor lättnad att jag blev trodd till slut.

Hur mår du nu?

– Det är fortfarande en kamp. Jag saknar att kunna göra saker utan att be om hjälp. Jag har ont hela tiden och trycker i mig tabletter. Blir jag bortbjuden måste jag sitta på en stol vid en vägg, eller i en soffa så att jag kan luta huvudet. Jag lämnar och hämtar barnen och halv­ligger tre till fem timmar om dagen. Jag bäddar sängarna, fast jag kan inte lägga på överkastet, jag diskar, tvättar. På dagarna har jag hård krage och på natten en mjuk krage så att min nacke kan slappna av. Jag gillar inte min situation men jag måste acceptera läget.