”De döda behöver inga pengar”

2016-03-24 11:45 Ann Norrby  

ELDSJÄLEN. Två konflikter krävdes för att få in arbetsmiljölagen i avtalet. Det var det värt, tycker Ronny Wenngren på Elektrikerförbundet.<br/>– Sedan avtalet började gälla har ingen installationselektriker dött på jobbet.

När Elektrikerförbundet första gången försökte få in arbetsmiljö­lagen i installationsavtalet var Ronny Wenngren förhandlingschef, nu har Urban Pettersson tagit över det jobbet. När vi träffas ska Ronny Wenngren jobba i sju månader till på förbundet. Han ska samordna förhandlingarna för de fem fackförbunden Elektrikerförbundet, Byggnads, Fastighets, Målarna och Seko som kallas 6F. För honom är arbetsmiljöfrågorna allra viktigast.

– Alla ska kunna komma hem levande från jobbet.

Merparten av Elektrikerförbundets drygt 20 000 medlemmar går på installationsavtalet. För dem är arbetsmiljölagen inskriven i avtalet. Det gör att om arbetsgivaren och skyddsombuden inte lyckas komma överens om vad som behöver göras för att komma tillrätta med ett arbetsmiljöproblem, så ska Arbetsmiljöverket kopplas in.

– Då löper arbetsgivaren risk att få fler krav på sig, det blir billigare att göra som skydds­ombuden begär. Avtalet har givit våra skyddsombud rakare ryggar.

Ungefär tio procent av förbundets medlemmar går på kraftverksavtalet. I årets förhandlingar om det avtalet kräver förbundet att de regionala skyddsombuden dels ska få tillträde till alla arbetsplatser, dels få en övervakande funktion.

– Elektrikerna som går på kraftverksavtalet är mer olycksdrabbade än de som går på installationsavtalet. En anledning är att de arbetar på arbetsplatser med många underentreprenörer.

Bara två procent av förbundets medlemmar är kvinnor.

– Andelen höll på att öka när de senast an­ställda, alltså kvinnorna, blev av med jobbet i samband med lågkonjunkturen på 1990-talet. Kvinnorna borde vara fler. Alla yrken tjänar på blandning, både av kön och nationaliteter. Er­farenheterna och kunskaperna skiljer sig åt.

Ronny Wenngren började arbeta som elektriker 1975. Han jobbade mest på stora byggen runt Borlänge – bostadsområdet Tjärna Ängar, Borlänges förvaltningshus, Icas lager, Borlänge sjukhus. Daladialekten är fortfarande tydlig, han var hemma i helgen.

En aluminiumställning på ett av hans första jobb gav honom uppdraget som skyddsombud.

– Jag hade klagat på ställningen för verkarn, som tyckte att den dög. När jag tog upp det på ett klubbmöte blev jag förstås vald till skyddsombud. Då kunde jag se till att arbetsmiljö­arbetet organiserades och att en skyddskommitté valdes.

Blev arbetskamraterna nöjda och glada?

– Nja, de tyckte att jag var jobbig, de ville ibland hellre ha högre lön. Men vad skulle de med pengar till om de dog?

Ironiskt nog råkade Ronny Wenngren själv i slutet av 1980-talet ut för en olycka utanför Ica-lagret där han då jobbade.

– Jag halkade på en isfläck och slog i huvudet.

När han slutade som skyddsombud tog han över efter klubbordföranden som hade fått jobb på förbundet, sedan fick han själv jobb som facklig utbildare.

– Ett av de roligaste jobben man kan ha.

Efter sex år började dock kreativiteten sina och Ronny Wenngren bad att få börja förhandla.

– Jag fick ett eget område, radio och tv. Då var det stort, på den tiden reparerade man fortfarande sina apparater.

Arbetsmiljöfrågorna har hela tiden engagerat honom. De kunde gälla tuschpennorna som elektrikerna märkte kablar med. Var kom den starka lukten från, var den farlig?

– Vi kunde ställa sådana frågor och få hjälp att bedöma det av Ingenjörsvetenskapsakademien som tipsade om pennor med vattenbaserade färger.

Förbundet fick också mycket hjälp och stöd från Bygghälsan, inte minst i asbestkampanjen som började i slutet av 1970-talet.

– Kampanjen var framgångsrik. Men i dag vet de unga ingenting om asbest, de tror att det inte finns längre, att vi fixade det då.

Men asbesten finns kvar i väggarna och frigörs vid rivningar och så fort någon borrar eller spikar.

– När jag ser folk med dammiga arbetskläder åka tunnelbana blir jag upprörd. Vi har delat ut vykort till resenärerna om riskerna att bli ”smittade” och få med sig dammet hem. De och deras barn riskerar ju att dö om dammet innehåller asbest.

Mycket har ändå blivit bättre – borrmaskinerna har blivit tystare och vibrerar mindre, skyddsutrustningarna är både bättre och billigare.

– När jag på mitt första jobb skulle sätta upp elmätare i ett stort bostadsområde blev jag vit av damm. Det enda skydd jag erbjöds var en gasmask för måleriarbeten som det inte gick att andas i.

Medvetandet har också ökat, anser Ronny Wenngren. Ingen skulle längre acceptera att jobba 40 meter upp utan skyddsräcke.

– På sjuttiotalet skulle vi vara som cowboys.

Elektriker råkar fortfarande ut för fallolyckor och stressen på byggena gör att arbetet planeras för dåligt. Det är trångt, det är svårt att få plats med maskinerna som ska suga ut farligt kvartsdamm. Och olika yrkesgrupper går i vägen för varandra. Entreprenörskedjorna leder också till problem, underentreprenörer som inte sköter sig borde kunna sparkas ut, anser Ronny Wenngren.

– Byggnads krav på större ansvar för huvudentreprenörerna är bra. Om det hade funnits, hade Fortum fått ansvaret för de två dödsolyckorna i Hjorthagen för två år sedan.

Vid olyckan omkom två byggnadsarbetare sedan en tung plåt hade fällt en skylift. Den ena omkomna stod i liften, den andra på marken.

Elektriker har också fortfarande ofta dåliga arbetsställningar, knän och axlar tar stryk.

– Vi försöker få arkitekterna att sätta eluttagen högre på väggarna och att oftare använda vägglampor i stället för taklampor.

Ronny Wenngrens år som elektriker har satt sig i knäna. Men det hindrar inte honom från att planera en Rom-resa när han gått i pension.

– Jag längtar efter att gå omkring i historien där.

"Intressant uppdrag sitta i AD"

Det är tredje året som Ronny Wenngren är ledamot i Arbetsdomstolen. Han är en av ledamöterna som är utsedda efter förslag från LO. ”Det är oerhört intressant. Här förhandlar man inte, utan det gäller att lyssna både under rättegången och på de andra ledamöterna efteråt.”

Ronny Wenngren

Ålder: 59 år.

Gör: Samordnar förhandlingarna för fackförbunden i 6F.

Tidigare: Började som elektriker 1975, blev studiesekreterare hos Elektrikerförbundet 1988, fortsatte som förhandlare 1994, förhandlingschef 2001–2015.

Bor: Lägenhet på Söder­malm i Stockholm och sommarstuga på Ingarö.

Familj: Fru, två utflugna barn, sonen i Halmstad, dottern i Kanada.

Fritid: Nästan ingen. Problematiskt när man har så intressant jobb – arbetar 60 timmar i veckan.

Läser: Om olika krig för att förstå hur människor kan vara så vansinniga att de startar krig, samt intresserad av konflikter mellan människor.

Ann Norrby

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Tidningen