"Jag applåderade aldrig från balkongen"

2022-05-16 16:02 Jenny Bengtsson  
Jenny Bengtsson, arbetsmiljöinspektör och tidigare regionalt skyddsombud på Hotell- och restaurangfacket, är krönikör på Arbetarskydd. Foto: Jörgen Appelgren

KRÖNIKA. Jenny Bengtsson om att vårdens hjältar behöver anständiga arbetsvillkor, snarare än applåder.

I början av 2020 fick personal i vård- och omsorgsyrken börja känna på hur ett redan ansträngt arbetsliv tragiskt nog ändå kunde bli än mer ansträngt. Coronapandemin svepte in över landet och snart blottades den ena bistra sanningen efter den andra som anställda, skyddsombud och fackliga företrädare varnat för gång efter annan, år efter år. Det fanns inte tillräckligt med personal för behovet. Det fanns för få trygga jobb – men massor av otrygga jobb. Lönerna var för låga och arbetsgivarna var för dåliga på arbetsmiljöarbetet. Så var det redan innan pandemin.

 

Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

 

Jag applåderade aldrig från balkongen. I området där jag bor ekade lite applåder, klockan sju varje kväll. Det får stå för var och en hur man väljer att hylla hjältar, men om det är något jag lärt mig så är det att varken glada hejarop, hjältedeklarationer eller applåder gör någons outhärdliga arbetsliv mer uthärdligt. Applåder betalar varken mat eller hyra. Inte goda intentioner heller.

Två år senare och här är vi nu. En av Sveriges största apparater, vårdapparaten, är trasig. Inställda och uppskjutna operationer och ingrepp ska tas igen. Personalen är körd i botten. Man brukar säga att människor är både byggda för och fullt kapabla att klara av stress i arbetet, men det är när den balanseras med återhämtning. När topparna balanseras med dalar. Det finns väl knappast någon som har arbetat sig igenom pandemin inom vård och omsorg som känner att det var en fridfull tid med möjlighet till återhämtning och reflektion.

Inför årets semesterperiod har flertalet vårdarbetsgivare gått ut med prispengar till den som är villig att avstå sin lagliga rätt till huvudsemester under sommarmånaderna. Ska anställda hålla på och ha semester går schemana inte ihop. Som vanligt. Det är så här varje år, bara det att det kanske är om möjligt ännu värre ställt i år när så många är slutkörda eller har slutat för att kroppen inte orkar mer, eller i protest mot värdelösa villkor och dåliga förutsättningar. I Västernorrlands län bjuds 100 000 kronor den som går med på att flytta sin semester. Varför kan de pengarna inte läggas på lönerna istället?

För under de mörkaste stunderna i pandemin finns det aldrig några pengar. Aldrig några resurser. Vid varje avtalsrörelse möts arbetstagarsidan av samma bud från arbetsgivarsidan. Frysta löner eller löneökningar så små att de äts upp av inflationen. Fler otrygga jobb, sämre villkor, mindre arbetsrätt, kortare semester, lägre OB-ersättning och så vidare. Ironiskt nog finns det alltid näst intill bottenlösa kistor för konsulter och förståsigpåare som ska göra arbetet ”mer effektivt”. Med sparbeting i redan anorektiska vårdverksamheter får man det önskade nuläget: fåtalet fast anställda och desto fler hyrläkare och sjuksköterskor på bemanning för flera gånger mer pengar än den ordinarie personalen kostar.

Hur ska man ”tacka” dem som bokstavligen talat offrat sina liv, sin hälsa och sin tid för att bära det här samhället under pandemin? Inte med fina ord, applåder eller hejarop i alla fall. Handling är bättre och den borde kommit för länge sedan. Uppenbarligen finns pengarna – bara det att de inte finns hos dem som förtjänar dem.

Jenny Bengtsson

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Kampen

Arbetsmiljö