Nyhetsarkiv

Efter bara en termin var allt över

”Jag kände direkt att jag inte vet om jag kommer tillbaka någonsin.”

UTBRÄND. En morgon vaknade Mimmi Björnfot och kunde inte komma upp ur sängen. Hon hade drabbats av en akut stressreaktion och kände instinktivt att hon kanske aldrig skulle komma tillbaka till lärarjobbet igen.

Publicerad

 Hon visste att skolan hade utmaningar som var ”snäppet över vad man skulle förvänta sig”. Men Mimmi Björnfot var glad när hon inför höstterminen 2018 fick en fast tjänst, bara två månader efter sin examen från lärarhögskolan. Kanske kan man kalla det för ungdomligt övermod. Hon var 27 år och helt säker på att hon hade hamnat rätt.

- Jag hade mycket energi och kände att jag kan det här. Jag var intresserad av specialpedagogik och kände att jag skulle klara av att se de elever som behövde extrahjälp, säger hon.

Det var därför med entusiasm som hon tackade ja till att undervisa i fyra ämnen som hon var utbildad lärare i – matematik, svenska, engelska och bild – samt i ett femte ämne som hon inte var behörig för, samhällsorientering. Hon blev mentor för en femteklass, där många elever var i behov av anpassningar och särskilt stöd och flera hade svenska som andraspråk. Ett stort uppdrag för en helt nybakad lärare.

- Det krävs mycket att vara mentor. Jag hade ingen strategi för hur jag skulle lägga upp arbetet rent praktiskt. Man ska inte bara hålla på och planera lektioner utan det är allt runtomkring också. Men jag var taggad, säger Mimmi Björnfot.

Skolan låg i ett socioekonomiskt utsatt område i Luleå och rektorn var ny på sin position. Mimmi Björnfot visste att eleverna tidigare hade haft en orolig skolgång med många lärarbyten, men hon var övertygad om att den stabilitet som hon som stadigvarande mentor förde med sig skulle bidra med det lugn och den arbetsro som klassen behövde.

- De hade bränt ut lärare och det blir en osäker skolgång för eleverna att inte veta vem som kommer idag. När många har ostabilitet både hemma och i skolan blir det ännu värre. De känner sig inte sedda eller betydelsefulla. Jag tänkte att jag ska vara den här läraren som ser eleverna och som gör skillnad, säger hon.

Flera av områdets mer engagerade föräldrar hade flyttat sina barn till en mindre friskola i ett annat mer välmående område och tagit sin skolpeng med sig. Resultatet för den kommunala skolan blev färre elever och minskad budget vilket lett till att en del klasser slagits ihop till större klasser där en ännu högre andel elever hade särskilda behov.

Kollegorna på skolan var vänliga och uppmanade henne att fråga om hon undrade något eller behövde hjälp med terminsplaneringen. De uttryckte en god vilja. Hon skulle aldrig komma att använda sig av den. Det tog bara några veckor för henne att förstå att ingen av dem hade den tid som krävdes för att hjälpa någon annan.

I oktober sjukskrev hon sig första gången, i några dagar. Eleverna var stökiga, men det hade hon inte något problem med. Värre var det med föräldrarna. Mimmi Björnfot var inte förberedd på att föräldrar skulle ringa henne efter arbetstid för att klaga på något som inträffat i skolan eller för att vädra någon oro.

- Många elever kräver nästan att man måste ha kontakt med föräldrar varje dag. Om man har tre sådana i varje klass så börjar det bli svårt att tillgodose andra elevers behov. Det var helt enkelt för mycket att göra. För mycket administration, föräldrakontakter, kontakter med sociala myndigheter och annat som tog tid från själva undervisningen. Jag behövde en kort paus.

Mycket av den personal som borde ha hållit i andra uppgifter saknades på skolan och om ett barn satt på skolgården och grät så var det inte säkert att kuratorn hade sin mötestid just den dagen. Om ett barn ramlade och slog sig var det troligaste att sjuksystern inte heller hade sin mottagning just den dagen.

- Vad gör man om ett barn sitter och gråter. Då kan jag inte säga att kuratorn kommer på torsdag, säger Mimmi Björnfot som ofta tvingades lägga tid på att trösta ledsna barn.

Rösten stockar sig när hon berättar om den här hösten för fyra år sedan. Hon sitter i en soffa på den fritidsgård där hon nu jobbar deltid och dit ungdomar från området kommer frivilligt på eftermiddagar och kvällar utan krav på prestationer. Det är höstlov och salen är alldeles tom. Ungdomarna som kommer till gården väntas först vid femtiden. De kommer för att träffa kompisar, prata med vuxna, spela spel, jobba med konstprojekt, eller bara hänga. För Mimmi Björnfot är det kravlöst, hon pratar med ungdomarna, försöker se dem och samtidigt ha roligt med dem. Men känslan av ett tidigare misslyckande kommer tillbaka, känslan av att svika dem som hon skulle rädda, barnen som behövde henne, skoleleverna som behövde hjälp. Hon riktar blicken upp mot taket i ett försök att trycka tillbaka de brännande tårarna.

Redan i början av den där höstterminen för fyra år sedan hade hon slutat med allt hon själv tyckte var kul, alla fritidsaktiviteter och roller derby-träningen. Administrationen som plötsligt låg på hennes bord hade helt överrumplat henne. Skoldagen och lärandet skulle dokumenteras, prov rättas, läxor gås igenom. Hon skulle skriva till föräldrar och sociala myndigheter. Administrationen slukade hela hennes planeringstid och förtroendetid och ändå räckte det inte. Mitt i allt behövde hon byta en glödlampa eller flytta ett bord eftersom skolan inte längre hade någon vaktmästare.

- I vilket annat jobb är det självklart att man ska sitta hemma och rätta läxor på söndagskvällar? frågar hon retoriskt.

- Det är så det är att vara lärare. Det kan ringa föräldrar på kvällen för att diskutera problem. Det är väldigt respektlöst. Jag började ha min mobil avstängd.

När hon gick hem efter skoldagarna hade hon svårt att släppa tankarna på de barn som hon uppfattade som ensamma, utan vuxna som brydde sig. For de illa hemma? Tog någon emot dem? Fick de mat?

- Sådant gror i en när det handlar om barn. Det finns tillfällen då man behöver göra en orosanmälan. Det har jag en skyldighet att göra när jag känner oro. Om det till exempel kommer en elev utan vinterskor på vintern så måste jag göra det.

Orosanmälningarna ledde i sin tur till tidkrävande kontakter med sociala myndigheter och reaktioner från upprörda föräldrar.

- Det är svårt att sova med en sådan oro som gror i en. Sömnen försvinner när man hela tiden har den där känslan: Jag måste upp, jag måste göra det här, jag måste hinna … För mig var första symtomet nattsvettningar. Man tror att man har sovit bra, men vaknar i en pöl av svett, säger Mimmi Björnfot.

Inte heller sjukskrivningen gav den ro hon behövde. Först var hon tvungen att ringa in sin egen ersättare bland kollegerna på skolan. Sedan måste hon lämna över en planering för de dagar då hon var borta. Hon visste själv hur det var att hoppa in för en kollega när det egna schemat redan var så fullt. Det var sällan det togs in en vikarie.

- Om man hade planeringstid i schemat så kunde man använda den till att ta någon annans lektion. Men jag kunde också köra två lektioner samtidigt, jag gick emellan klassrummen, fram och tillbaka, till olika klasser och olika ämnen.

Resten av terminen kämpade hon på. I december började hon känna sig varm i kläderna och tyckte att hon hade nått fram till en kontakt med de stökigaste barnen. Veckorna före jul var fyllda av högläsning och pyssel och jobbet började kännas så som hon hade tänkt att det skulle vara.

- De fick bra tillit till mig och jag lyssnade på dem. Det kändes som att de inte hade blivit lyssnade på tidigare. Men jobbet handlade ändå mest om att släcka bränder. Elever kunde söka upp mig på rasten. Det kunde handla om konflikter. Ibland var det någon som kände sig ensam och inte hade föräldrarnas stöd hemifrån. Jag blev en vuxen att vara runt, någon som brydde sig, och jag hade inte hjärta att säga nej.

Men när januari, när terminen startade på nytt kom allt över henne igen. Hon tog sig igenom de två första veckorna med en enda undran, hur hon skulle orka med ett helt arbetsliv. Plötsligt ”smällde det bara till”. En morgon kom hon inte upp ur sängen. Hon hade drabbats av en akut stressreaktion.

- Jag kände direkt att jag inte vet om jag kommer tillbaka någonsin. Jag träffade en jättebra läkare, som sa direkt att du ska inte jobba, det är helt orimligt. Allt bara släppte. Det var skönt att sjukskriva sig.

Hon är noga med att inte klandra eleverna för vad som hände. Visst var några av barnen stökiga, men det var hennes jobb att hantera dem. Att så många lärare hade ”bränts ut” tror hon snarare beror på att arbetsuppgifterna är så övermäktigt många, och kraven så otydliga.

- Det går inte att hinna med allt så vi skulle behöva en prioritetsordning. Vad är viktigast? Uppenbarligen är det att alla elever överlever skoldagen, att ingen ska dö. Men vad kommer sen då? Är det att trösta ledsna tjejer? Eller att lära barnen multiplikation? Är det viktigaste att barnen mår bra? Eller att de lär sig? Eller att jag skickar in nationella provet i tid?

Tårarna kommer när hon pratar om barnen som hon lämnade. De som redan hade lämnats så många gånger, av så många lärare. Dem som hon ville rädda. Nu blev de lämnade igen, mitt i skolåret.

- Jag kände oro för eleverna, absolut. Det kändes som att jag svek dem. Några av dem har jag försökt prata med efteråt och förklara att det inte var deras fel att jag blev sjukskriven. Man kan inte lägga så mycket arbetsuppgifter på en enda person. Om man inte har tillräckligt med lärare behöver man skapa fler yrkestitlar, socialt stöd, vaktmästare och liknande. När inte ens alla väsentliga funktioner är på plats då är det svårt. Man ska vara ordningsvakt, kurator, psykolog, allt på samma gång.

I mitten av vårterminen gick hon tillbaka till skolan på 25 procent. Hon tog bildlektionerna och hjälpte till med lite administration. Det fungerade bra och hon gladdes åt att få ha sina gamla elever igen. Men när terminen tog slut slutade Mimmi Björnfot på skolan. Hon slutade i läraryrket.

Efter fyra års lärarutbildning var det allt som blev, en ett halvt år lång karriär.

- Det var inte så jag tänkte mig mitt arbetsliv, men det skulle krävas en ganska stor omställning för att jag skulle kunna tänka mig att komma tillbaka som lärare. OM vi ska vända det här behöver skolan bli en fungerande arbetsmiljö, säger hon och tar upp flera av de vanliga krav som många lärare och deras fackförbund brukar föra fram: statlig styrning för att öka likvärdigheten i landet. Att marknadsskolan måste avskaffas så att pengarna går till elever och lärare och inte till aktieägare. Att det fria skolvalet måste ändras så att det inte utarmar de kommunala skolor som tar ansvar för barn med särskilda behov och inte som nu bidrar till segregationen.

- Jag kände själv – jag är fan värd mer än det här.

Mimmi Björnfot drar på sig ett par skelettvantar. Det är höstlov och halloween och cirka femton skollediga ungdomar väntas släntra in för att spela spel och jobba med konstprojekt.

- Jag bara flyter med, säger hon.

Långsamt har nya idéer om en ny framtid fått fäste. På dagarna går hon en konstutbildning på Sunderbyns folkhögskola och kanske kan hon en dag tänka sig ett yrke som konstpedagog. För vuxna.