”Trötthet är vår nästa stora folksjukdom”

Stressmottagningen i Stockholm är pionjär när det gäller behandling av stressjuka människor. Med en egen metod och samarbete med kuratorer och personalchefer får man tillbaka de flesta i arbete.

– Vi har hittat ett sätt att jobba som gör att folk faktiskt mår väldigt bra när de är klara med sin behandling, säger Aleksander Perski.

Han och hans forskargrupp startade Stressmottagningen när den första stora vågen av psykisk ohälsa kom vid millennieskiftet och svepte med sig tusenden från arbetslivet.

– Det var snarare en forskningsidé än viljan att hjälpa folk. Plötsligt blev väldigt många sjuka av stress. Vi förstod inte vad det var.

Pensionsföretaget Alecta hade sett i sin barometer att tjänstemännens sjukskrivningar ökade dramatiskt. Därför gav de pengar till forskningsprojektet, som inleddes med att starta mottagningen.

– Vi visste ingenting om hur man skulle diagnosticera och behandla. Det blev mycket ”learning by doing”.

Aleksander Perski hade forskat i Israel och lärt sig begreppet ”burnout syndrome”, utbrändhet, så han var medveten om syndromet redan innan det blev aktuellt här. I Israel handlade det om krig och hot. Men vad triggade i Sverige? Först i efterhand insåg forskarna att det var kopplat till alla jobben som försvann från den offentliga sektorn på 1990-talet. När sedan konjunkturen kom i gång var det mycket färre personer som skulle göra jobbet.

Dagens sjukskrivningar beror bland annat på att vi är ständigt uppkopplade och nåbara, tror Aleksander Perski.

– Dessutom har vi ändrat vår huvudvärdering. Från att ha varit ett kollektivistiskt lagt folk med folkhemsidéer som gällt i 70 år har det individuella blivit jätteviktigt. Sverige är världsledande i graden av individualisering, enligt World Value Survey.

Aleksander Perski ger intryck av att vara blid. Men han är eldfängd. Han tänder till när han plötsligt inser att något är galet och människor lider. När socialministern Annika Strandhäll i höstas gick ut med förslag om ökat arbetsgivaransvar för att komma tillrätta med rehabiliteringen av de långtidssjukskrivna, blev han så arg att han skrev en debattartikel.

– Politiker tror att det går att lösa stora samhällsproblem med administrativa medel.

Han tycker att man i stället ska hjälpa barn­familjer att jobba sextimmarsdag.

– Då kanske vi för första gången på femton år kan öka antalet jobb.

Han är djupt bekymrad över att vi sover allt mindre. 2008 hade svenskarna gått ner till under sju timmars genomsnittlig sömnlängd och den verkar fortsätta att krympa.

– Vi tål inte så lite sömn. Trötthet kommer att bli vår nästa stora folksjukdom.

Alltsedan uppväxten i Polen har Aleksander Perski haft ett bultande samhällsengagemang. När han var liten tillhörde han en scoutorganisation som engagerade sig i sociala frågor. Gymnasisten Aleksander var med och startade en diskussionsklubb. Som psykologistudent blev han utkastad från universitetet och satt fängslad ett halvår.

Det var inte bara för att han kämpade för demokrati. I efterkrigs-Polen bedrevs häxjakt på judar. Aleksander Perski berättade i ett radioprogram i somras om mannen som överlevde Auschwitz bara för att bli ihjälslagen av sina grannar när han kom hem.

Det fanns ingen framtid i Polen för Aleksander Perski som jude. Han och hans mamma lämnade landet i slutet av 1969, tillsammans med 20 000 andra.

– Någon annan fick min mammas jobb, vår lägenhet och min plats på psykologutbildningen.

De togs emot i hamnen i Trelleborg av välmenande och valhänta svenskar. Han tänker på det nu när flyktingfrågan är så smärtsamt aktuell.

– Det är fruktansvärt, men man kan önska att det bidrar till att vi löser integrationsfrågor på ett bättre sätt. Flyktingarna behöver inte vara ett problem, de kan också vara en jättetillgång.

Det som kanske är det mest problematiska är att vi har så långa beslutsprocesser, säger Aleksander Perski.

– Mottagandet här blir en ny stress, vittnar mina kolleger som forskar på PTS, posttraumatiskt stressyndrom.

På Stressmottagningen ägnar man sig framför allt åt arbetsrelaterad stress. Man samarbetar med forskare på Karolinska institutet och Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet.

Stressmottagningen har haft sina kriser och gått på minus ibland. Inte nu längre. Förra året flyttade mottagningen från den lilla stugan på Karolinska institutets område till egna lokaler på Kungsholmen i Stockholm. I höst har de blonda, rogivande utrymmena blivit dubbelt så stora och rymmer tjugo medarbetare mot fem när verksamheten startade. Inflödet av remisser fördubblades förra året och ser nu ut att trefaldigas.

– Det blivit så många patienter att vi går på plus och kan finansiera vår egen forskning, kommenterar Aleksander Perski torrt.

De som söker till mottagningen nu är inte lika sjuka som patienterna förut. De förstår tidigare att de har ohälsa, säger Aleksander Perski.

– Vi har agerat och pratat oändligt kring det här. Vad vi har lyckats med under våra femton år är att berätta att stressjukdomarna är på riktigt, att det finns biologiska faktorer.

Det har tagit på krafterna att jobba med behandling och undervisning och tjafs med politiker. Aleksander Perski börjar känna sig ganska färdig med de bitarna.

– Det finns en ny generation, 30-åriga sjukgymnaster och terapeuter som är jättekompetenta, det är häftigt. Jag behöver inte göra det själv längre.

Men några planer på att sluta arbeta har Aleksander Perski, 68, absolut inte.

– I min värld behöver man inte tänka så om man är frisk. Jag har en svärfar som är 90 och kör på med sin cancerforskning för fullt.