Så ska polisen hantera riskerna under vapenamnestin

Från första februari till sista april kan vem som vill anonymt lämna in vapen och ammunition till polisen. De vapen som lämnas in kontrolleras först mot vapenregistret för att hitta eventuella lagliga ägare. Därefter undersöks de på nationellt forensiskt centrum – har ingen ägare gjort anspråk på dem förstörs de.

Vapenamnestin är avsedd att minska antalet vapen i samhället, vilket i sig kan minska vådaskjutningar, eller stöld av vapen som sedan leder till brott. Den omges av hänvisningar till en våldsvåg som under 2017 har inneburit 43 dödskjutningar och 140 skadade. Samtidigt är många som lämnar in ett vapen icke-kriminella som har råkat ärva eller på annat sätt komma över det.

Under förra amnestin 2013 kom 15 000 vapen in. Hälften var jaktvapen, ungefär trettio procent var pistoler och revolvrar.  Resterande 20 procent var delar av vapen – pipor, stockar och lådor. Av de vapnen som lämnades in var 39 helautomatiska. 

Polisen förväntar sig att ta emot lika många vapen denna gång. 

Vapenamnestin innebär uppenbara risker för personalen på de polisstationer där vapnen får lämnas in. Tidigare amnestier har sett flera skyddsstopp, som exempelvis i Storgöteborgs polisområde där ledningen missade att göra en riskbedömning.

– Vi har lärt oss en hel del av tidigare amnestier. Stort fokus har lagts på utbildning av personal, ökad bemanning samt lokaler. Jag upplever att arbetsgivaren och vi har haft liknande syn på vad som är viktigt i det här specifika arbetsmiljöarbetet, vilket har lett till en bra dialog, säger Giesela Swedborg, nationellt huvudskyddsombud för civilanställda inom polisen.

Riskbedömningar och upprättandet av handlingsplaner har gjorts lokalt. De risker som framförts till nationell nivå är att personalen som ska hantera eller ta emot vapen behöver ha adekvat utbildning, och att det måste finnas bemanning för att hantera det stora antalet vapen som kommer in.

– Så vitt jag vet har de risker som framkommit åtgärdats eller kommer att åtgärdas inom kort, konstaterar Giesla Swedborg.

Den utbildning som berörd personal har gått har ordnats av Nationellt Forensiskt Centrum och HR-avdelningen, och den har genomförts med lektioner av vapentekniker och skjutinstruktörer.

Lokalernas säkerhet har varit en stor fråga inför amnestin:

– Vi har inventerat samtliga polishus, polisstationer och poliskontor inför amnestin. Endast de lokaler som har bedömts lämpliga att ta emot och förvara skjutvapen kommer att kommuniceras ut till allmänheten, säger projektledaren på Polisen, Joakim Norehag.

– Vi har också inhandlat nya säkerhetsskåp och gjort mindre ombyggnationer i de polislokaler som varit i behov av det.

Vid tidigare amnestier har det hänt att explosiva föremål har tagits med till polisstationer, trots att amnestin inte gäller sådana.

– Inför den här amnestin har vi försökt att vara än tydligare med att informera allmänheten att amnestin inte omfattar handgranater eller explosiva ämnen. Vi är extra tydliga i vår kommunikation att vi inte vill att allmänheten tar med sig den här typen av föremål in till polisstationerna, säger Joakim Norehag.

Skulle någon missa det och ändå ta med sig en granat finns en rutin för hur man ska agera, fastslagen av det nationella bombskyddet.

Det är arbetsgivaren som ska tillgodose att arbetsmiljön är säker och Giesela Swedberg poängterar att det också är arbetsgivaren som ska se till att handlingsplanerna följs upp under hela amnestin.

– Skyddsombudens uppgift är att uppmärksamma arbetsgivaren på brister som uppkommer som man inte har kunnat förutse i det förbyggande arbetet, konstaterar hon.