Från flykting till en i laget på SSAB

Då och då skakar det till i kontrollrummet. Men Bosiljka Trkulja, ugnsoperatör i varmvalsverket på SSAB i Borlänge, reagerar knappt. Efter snart sexton år på samma arbetsplats är de flesta ljuden och vibrationerna välbekanta. Utanför de stora fönstren som skiljer kontrollrummet från ugnarna ute på betonggolvet syns inte en enda människa. Bosiljka Trkuljas uppgift är att övervaka de lavaliknande stålämnenas väg mot att bli ihoprullad tunnplåt. Och nu för tiden görs det bakom datorskärmar.

Med åren har Bosiljka Trkulja och de övriga tre i skiftlaget funnit sig väl tillrätta i arbetsgruppen. Hon själv från Bosnien, Abdirizaq ”Abbe” Mohamed från Somalia och Daniel Bäckeryd och Tom Andersson från Sverige.

– Vi trivs bra tillsammans, säger Bosiljka Trkulja.

Hon är en av drygt 100 000 före detta jugo­slaver som fick ett nytt hem i Sverige när kriget rasade på Balkan i början av 1990-talet. Majoriteten av dem som kom då har etablerat sig väl på den svenska arbetsmarknaden, visar forskning.

Bosiljka Trkulja lutar sig tillbaka på stolen där hon sitter och börjar berätta med bestämd och lugn röst. Hon har en knappt märkbar brytning som är uppblandad med dalmål. Men så har hon också bott i Djurås i Gagnefs kommun de senaste 22 åren tillsammans med sin man och de tre barnen.

– Jag kom till Sverige från Belgrad 1994 tillsammans med min då treåriga dotter. Min man hade redan ordnat en lägenhet åt oss i Djurås. Jag tyckte att byn var väldigt liten. Men alla var väldigt välkomnande och nyfikna på mig, säger hon.

Bosiljka Trkulja var ung, 23 år, och fann sig snabbt till rätta. Hon har alltid varit envis.

Envisheten gjorde att hon snabbt lärde sig prata svenska genom en SFI-kurs i Mockfjärd. Hon förstod snabbt att språket var en viktig nyckel för att ta sig in i samhället och få ett jobb.

– Det går inte att bara sitta hemma och tycka synd om sig själv. I början, innan jag kunde språket, gömde jag mig nästan. Jag var rädd att de skulle fråga mig någonting och att jag inte skulle kunna svara. Jag förstod att det var viktigast att jag lärde mig språket. Jag ville kunna klara mig utan tolk hos läkaren, på utvecklingssamtal i mina barns skola och så. Jag tror att de flesta av flyktingarna som kommer nu känner samma sak som jag gjorde. Att de vill jobba, tjäna pengar och klara sig själva.

Det första jobbet i Sverige blev som vikarie på ett ålderdomshem, sedan hade hon ett städjobb på SSAB i Borlänge några år. I oktober 2000 anställdes hon som ugnsoperatör i varmvalsverket på SSAB.

– Jag var nyfiken och tänkte att jag kunde testa något nytt.

Enligt chefen, Christian Hägglöf, är Bosiljka Trkulja ledaren i arbetslaget. Eller ”mamman”, som han säger.

– När vi kommer hit på morgonen kanske inte alla kommer ihåg vad de gjorde dagen före. Jag brukar komma ihåg sådant och tala om det för dem, säger hon och skrattar.

– Jag tycker ju om att planera och ha ordning, säger hon.

Daniel Bäckeryd är den kluriga i gänget, den som kommer på nya saker. Tom Andersson står för lugnet, erfarenheten och tryggheten. Abdirizaq Mohamed, som kallas ”Abbe”, är den som pratar mest, enligt både arbetskamraterna och chefen.

Bosiljka Trkulja passar på att äta sin medhavda lunchlåda med kyckling och ris. Daniel Bäckeryd har slagit sig ner på en stol mitt i rummet och lyssnar uppmärksamt på hennes berättelse.

När vi börjar prata om vad som behövs för att flyktingarna som vill komma in på den svenska arbetsmarknaden ska lyckas tror Daniel Bäckeryd att språket och utbildning är viktigast

– Och någon slags vilja att anpassa sig. Det blir extra svårt när du kommer från ett annat land. Du måste ha lite extra vilja och driv. Du har kanske lite mer att bevisa på grund av eventuella fördomar som kan finnas.

Daniel Bäckeryd funderar på om SSAB gjort något särskilt för att främja just integration på arbetsplatsen. Han kommer inte på något just nu, men säger att det tidigare jobbade en man från Indien i sliphallen. Han har gått i pension. Att möta olika nationaliteter på jobbet ger ett vidgat perspektiv på världen, tycker han.

– Det är spännande att höra Abbe berätta om hur det är i Somalia. Sedan tror jag att folk som har varit med om en del saker har ett större perspektiv. De blir automatiskt mer intresserade av vad som händer i omvärlden. Det tycker jag kan saknas bland vanliga ”svenssons”, där handlar det mest om sporten på tv. Med Abbe kan man prata politik och ekonomi. Han är intresserad av allt. Den där lilla svenska bubblan finns inte på samma sätt hos honom.

– Men jag och Abbe brukar prata om sport. Vi har ju båda barn som är intresserade, som spelar tennis och fotboll och så, inflikar Bosiljka Trkulja.

– Ibland är vi tysta också. Det är okej det med, säger hon.

– Ja, klockan fyra på morgonen är det väl inga vilda diskussioner här, säger Daniel Bäckeryd.

Abbe Mohamed dyker upp och slår sig ner framför en av skärmarna. Han kom till Sverige 1992 som 16-åring, tillsammans med sina föräldrar. Han minns att det var sommar och midsommar, men han frös ändå.

– Jag kom till ett asylboende i Göteborg först och var där i tre månader. Det var grönskande och fint, minns jag. Sedan hamnade jag på en flyktingförläggning i Nykroppa nära Filipstad där vi var i två år.

Abbe Mohamed gick ut nian i Filipstad. På gymnasiet blev det el-linjen. Senare kompletterade han med några ämnen för att kunna söka in till högskolan och bli ingenjör. Det var det stora målet.

– Sedan sökte jag en AMU-utbildning för att utbilda mig till cnc-operatör istället. Jag kände att jag behövde ha ett yrke snabbare, jag kunde inte bara läsa och läsa.

Efter en vidareutbildning på Högskolan Dalarna för att bli produktionstekniker hamnade han på SSAB i Borlänge. Eleverna hade under utbildningen fått praktisera på sex olika företag, däribland SSAB. Efter att ha arbetat som smörjare på SSAB en tid fick han det nu­varande jobbet, som ugnsoperatör

– Det här är nog en av de bästa arbetsgivarna i hela landet. Jag känner mig välkommen och arbetsmiljön är bra, tycker Abbe Mohamed.

Han är undantaget som bekräftar regeln. Forskarna har sett att sysselsättningsgraden bland somaliska män i åldern 20 till 59 år i genomsnitt är låg i landet, den ligger bara på runt 35 procent. Abbe Mohamed är mer än gärna en förebild för sina landsmän- och kvinnor.

– Det går att lyckas. Det är bara viljan som måste finnas. Svårast är språket. Svenskar är mer tystlåtna, det kan ta tid att komma igenom den där muren. Jag kände den redan när jag gjorde praktiken på högskolan. Vi kom in ett rum, fem-sex operatörer. Men ingen sa någonting. Man måste nog våga ta första steget själv. Sedan när du lärt känna folk brukar det gå lättare.

Abbe Mohamed drar ner ett visir över ansiktet innan han öppnar en av ugnsluckorna och tar en snabb titt in i hettan. Allt verkar vara i sin ordning. Han stänger dörren igen efter bara några sekunder. Det går inte att ha den öppen länge förrän värmen som slår emot ansiktet blir för påtaglig. Bosiljka Trkulja betraktar det från sidan. Det händer lite då och då att ugnsoperatörerna måste lämna kontrollrummet för att kontrollera något som de upptäckt på skärmen.

Oftast är det lugnt på jobbet. Men ibland kan det uppstå paniksituationer. Som en dag i maj 2011 när två män från ett inhyrt företag skadades i samband med ett underhållsarbete i varmvalsverket. Det inhyrda företaget har fått ett strafföreläggande av Åklagarmyndigheten efter olyckan som inträffade då. Det blir tyst när den kommer på tal.

– Två reparatörer från det inhyrda företaget fick ånga på sig och blev helt sönderbrända. De lever och har kommit tillbaka till ett liv, men är ju ärrade. Vi var den första kontakten. Det är ett ångsystem, ett kylsystem i ugnarna, trycksatt ånga. Den är ju flytande och fruktansvärt het. Det dånar som satan när det blir en läcka. Det går inte att undgå att höra. Mitt i det där infernot stod reparatörerna. De fick ångan över sig, säger Daniel Bäckeryd.

Efter olyckan har säkerhetsrutinerna skärpts. Händelsen har gjort ett djupt intryck på arbetskamraterna i kontrollrummet.

– Man påminns om vilka krafter vi har att göra med, säger Daniel Bäckeryd.

Abbe Mohamed påpekar att det där med språket faktiskt är viktigt också ur säkerhetsaspekt. Olyckan ovan berodde inte alls på det, men han kommer att tänka på det ändå. Att kunna svenska är viktigt för den som vill jobba på ett företag som SSAB.

– Jag upptäckte tidigt att det är skillnad på den vanliga ”svenskan” och det tekniska språket. Det gäller att även förstå det tekniska fackspråket, för det här är en ganska farlig arbetsmiljö. Om du inte förstår vad kollegerna säger kanske du inte kan stänga rätt ventil. Och då är det kört.

Förra året gick filmen ”Trevligt folk” upp på biograferna över hela landet. Filmen skildrar hur en grupp somaliska män i Borlänge lär sig åka skridskor. Sedan åker de till bandy-VM i Sibirien. Huvudrollsinnehavarna har blivit lite av lokalkändisar i Borlänge. Men Abbe Mohamed känner ingen av dem.

– När du kommer ny till ett land är det viktigare att få ett arbete och bidra till samhället än att vara en kändis. Men jag tror att sporten är jätteviktig som en väg att komma in i en svensk gemenskap. Det blir också enklare att lära sig språket då.

Han är säker på att medarbetarna på SSAB märker att han kommer från Somalia. Han är mer öppen och hetsig och pratigare än de andra, säger han själv.

– Mina arbetskolleger får ont i öronen. När jag blir tystlåten undrar de om något har hänt.

– Ja, det är ovanligt att han är tyst, intygar Daniel Bäckeryd och ler.

Annars tycker ingen i arbetslaget att det är något de tänker på, det där att deras grupp består av olika nationaliteter.

– Det är nog personligheterna som ger avtryck på arbetsmiljön. Jag trivs här, säger Abbe Mohamed.