Krönika

Kunder kan vara ett arbetsmiljöproblem

Hanne Kjöller är skribent, författare och sjuksköterska.
Hanne Kjöller är skribent, författare och sjuksköterska.

"Jag pratar om kunder, klienter, patienter och allt vad vi kallar dem många av oss har i uppdrag att på något sätt serva. Bland dem finns trevliga och rara personer. Men också de energidränerande rättshaveristerna."

Publicerad Uppdaterad

Minns ni när man packade in ett trasigt vinglas i tidningspapper och kanske en mjölkkartong innan skärvorna slängdes i soporna. Återvinningssystemet hade ännu inte blommat ut i de gröna igloos som nu står här och var i städerna. Inte den automatiserade sophämtningen heller. Den varsamma inpackningen förklarades av omsorg. Man ville inte att sopgubben skulle skära upp ryggen när han slängde säcken över axeln.

Nu är avståndet större mellan säck och sophämtare. Såvitt jag kan se har den fysiska ansträngningen reducerats till ett knapptryck. Tekniken har gjort jobbet både lättare och mindre farligt. Så är det inom verksamhet efter verksamhet. De ryggbesvär som dominerade bland de långtidssjukskrivna för ett halvsekel sedan har ersatts av psykiska ohälsa.

Stress har länge varit en standardförklaring, men stress i betydelsen för mycket att göra, är näppeligen den enda förklaringen till den omfattande frånvaron. Jag tror snarare att man måste se hur en förklaring passar eller inte passar in i våra narrativ. Vi lever i en verklighet där chefen är överordnad den anställde, samtidigt som det finns ett jämlikhetsideal som vilar över hela samhället. Därför fungerar bilden av slavdrivande chefer som driver anställda så hårt att de blir som urkramade Wettexdukar. Det omvända, jobbiga anställda som driver chefen till psykakuten, skulle däremot inte funka alls.

Och kanske är det därför vi nästan inte pratar om den förpestning av arbetsmiljön som personer vid sidan av rollerna arbetsgivare – arbetstagare kan orsaka.

Kanske är det därför vi på svensk arbetsmarknad har gjort sådana enorma framsteg vad gäller tunga lyft, farliga moment och toxiska chefer. Den store chefen, företaget med sina vinstkrav står i så tydlig kontrast mot den lilla medarbetaren och den maktlösa löneslaven. Det är David mot Goliat och då vet man ju vem man hejar på.

Och kanske är det därför vi nästan inte pratar om den förpestning av arbetsmiljön som personer vid sidan av rollerna arbetsgivare – arbetstagare kan orsaka. Jag pratar om kunder, klienter, patienter och allt vad vi kallar dem många av oss har i uppdrag att på något sätt serva. Bland dem finns trevliga och rara personer. Men också de energidränerande rättshaveristerna.

De kan dyka upp överallt. Som föräldrar till barn i skolan, som barn till föräldrar inom äldreomsorgen eller som patienter inom vården. Och inte minst som medborgare som begär ut offentliga handlingar från kommuner och myndigheter i en mängd och takt som måste betraktas som psykiatrisk. Anställda på kommunen kan inte sucka och säga: Nu får du väl ändå ge dig. Lärare, läkare och barnskötare har i normalfallet ett kunskapsövertag. Det får man inte visa. Alltså kan inte en lärare säga till en krävande förälder: Sluta lägg dig i min undervisning – jag kan det här bättre än du.

I stället förväntas vi alla stå ut. Vad än föräldern, den anhörige eller medborgaren säger så ska vi behålla vår professionalitet – som det heter när man fortsätter att vara korrekt mot någon som är allt annat än det. Det gör vi för det mesta. Men vad det gör med oss?

Det är som vi inte ser det som ett arbetsmiljöproblem utan något som bara ”kommer med jobbet”. Men har man inte sagt så även om allt som förändrats. Tunga lyft om man kör sopbilen – ja, ja, men det kommer med jobbet. Nyp i rumpan om man jobbar som servitris – visst, men det kommer med jobbet. Sexuella trakasserier inom filmbranschen – bara att finna sig i, det kommer med jobbet.

Och om vi nu kunnat göra någonting åt det, varför kan vi inte göra något åt de medborgare som förpestar våra arbetsplatser?