Är författarjobbet ett riktigt yrke?

En upptäckt som vid något tillfälle får nästan alla unga svenska författare att dra på smilbandet, är hur krångligt det kan vara att skatta förskottet på sin första bok.

Det är sällan fråga om några stora pengar. Jag debuterade för snart femton år sedan, och om jag inte minns fel fick jag 20.000 i förskott som först skulle tjänas in, innan jag kunde få del av eventuella royaltyvinster.

Men när jag året därpå satt med min deklaration var jag tvungen att ringa Skatteverket för att förstå vilken typ av bilaga det var jag skulle lägga till – och jag undrar om inte också den skatterådgivare jag pratade med log en smula när hon förklarade att det inte alls var särskilt svårt: ”Bilagan du ska använda dig av heter T2, Inkomst av Hobby. Den dyker upp om du söker på det.”

För en ung man som tar sig själv och sitt eget pysslande med litteraturen på lite för stort allvar kan det kännas konstigt – men i bästa fall kan det också vara början på ett ganska sunt uppvaknande.

För litteraturen kan man känna precis hur starkt som helst – men i samhällets ögon är litteraturen knappast att betrakta som ett yrke ens, utan som en fritidssysselsättning bland många andra.

Vissa skriver experimentell kortprosa och säljer den till ett förlag – andra snidar, drejar eller stickar och säljer det de framställer på höstmarknaden.

Vi författare föreställer oss gärna att det vi totar ihop därhemma på datorn också är någonting mer, att det äger en viss allmängiltighet och om någon läste det i alla fall skulle kunna säga någonting viktigt till hela offentligheten.

I det kan vi säkert ha både rätt och fel – men ur samhällets perspektiv räcker det med att kasta en enda blick på det vi ägnar oss, för att inse att detta är en verksamhet som i bästa fall kan betraktas som subkulturell.

Subkulturell – och väldigt älskad. Det kan man säga om många hobbies, och sådana är sällan särskilt inkomstbringande. De är något man tar sig tid till för att man vill göra det – och för ett par år sedan var det en kollega till mig som uttryckte sig tillspetsat och träffande:

”Att ha ett författarskap är ungefär som att äga en häst. Det är jättekul och kostar över 100.000 kronor om året.”

För den som fortfarande hyser romantiska föreställningar om författaryrket och vilken roll litteraturen har att spela i samhället låter det förstås en smula dystert – men om sanningen ska fram är tillvaron som hobbyutövare faktiskt inte bara en nackdel. Åtminstone inte ur ett konstnärligt perspektiv.

Allt måste inte vara ett yrke för att vara betydelsefullt, och är inte det orimliga snarare att föreställa sig att värdet i litteraturen någonsin skulle kunna mätas i sålda exemplar, nedlagda timmar, royaltyredovisningar eller erhållen lön?

För trots alla praktiska besvär det för med sig att utföra mängder av arbete som man förmodligen aldrig kommer att få betalt för, innebär frånvaron av sådana måttstockar också i viss mån en frihet från de skrankor de medför.

Ser man det så, kan man till exempel leka med tanken på att konsten på sätt och vis är ett av de få reservat som i viss mån fortfarande existerar frikopplad från marknadens krafter, och som inte alltid är tvungen att svara på frågorna: Vad är syftet med det här? Och vad ska det egentligen tjäna till?

Det är förstås frågor som man på ett eller annat sätt kommer att bli tvungen att ställa sig ändå. De har kanske inget bra svar – men det svar man ger blir faktiskt ett helt annat när de kommer från en som vet att hen har valt ett konstnärligt yrke i rent trots mot lagarna för tillgång och efterfrågan.

Därför tycker jag att man ska le, och inte vara det minsta generad, över att skrivandet kanske inte går att leva på och mest av allt liknar en väldigt dyr hobby ibland. Det är tvärtom någonting man borde ta sig friheten att vara stolt över ibland.