Tidningen
Därför äter vi lunch till frukost

KRÖNIKA. Många män har bestående minnen av maten i lumpen. Att på en regnig skogsväg få nån sorts föda uppslevad i metallkärl, serverat av buttra kockar med en k-pist på ryggen. Ta skydd under en gran för att under ett par minuters tystnad, effektivt ätande, dra i sig oräkneliga kalorier.
Allt serverat i enlighet med Kokreglementet, som föreskrev mycket fett och kolhydrater. Samt salt och vitpeppar. Efteråt kunde man få sig en slurk kokkaffe. Socker om så fanns. Därefter, i bästa fall, diskning av kärl och bestick, innan man misslynt travade tillbaka till skyttegravsgrävande eller minpikning eller nån annan oerhört konstruerad syssla.
Jag minns rekryter, nyinryckta, som snörpte på munnen och vägrade äta. Guuud, så äckligt. Varpå kocken vresigt sa att ”men svält då för faen”. Och på kvällen kastade sig samma rekryter som vilda hundar över något likaledes oätligt, eftersom hungern gjorde sig påmind.
I en byggbod är vi fortfarande många som stått i de där köerna på skogsvägarna, och det gör att vi inte alltid är så kinkiga med vad som finns i matlådan. Det kan bli samma mat flera dar på raken, ofta blir det precis vad familjen åt till kvällsmat, och grönsaker äter bara kärringar. Typ.
En typisk gourmetlåda är varmkorv med potatismos. Ätes företrädesvis av latmaskar. Eller köttbullar med vidbrända snabbmakaroner – det brukar vara ett signum för ung man med första lägenheten och dålig koll på koktider. Kråka är kyckling, grävling är annan sorts kött. Bara så ni vet. Fisk är kattmat. För övrigt kan allt räddas med ketchup.
Men visst finns det undantag. En grovis tog varje dag fram tallrik, glas, bestick och servett ur väskan, och åt med utsökt bordsskick, mitt bland de där som åt direkt ur plåtlådan, med sked. Sånt är underbart. Liksom han som högg för sig av smörstekt ripa, på en spegel av kantarellsås, med råstekt potatis. Bland yoghurtburkar och Findus-lasagne.
Vi äter orimligt tidigt. Det finns historiska skäl till det. För länge sen, när byggandet industrialiserades, levde ofta byggjobbare trångt och jävligt, med ungar i utdragssoffor, och det fanns vare sig plats eller tid att äta frukost hemma, när man klev upp i svinottan för att kunna nyttja dagsljuset. Alltså var man hungrig tidigt. Hade man inte matlåda med sig fanns det ”byssor” där man kunde käka, och ta en pilsner. Till saken hör att på många lunchställen serverade man inte arbetare, så möjligheten att ”äta ute” var begränsad.
I dag behöver vi inte äta så tidigt, och många har lagt om matrasterna, till mitt på dagen. Men på många stora byggen lever traditionen kvar. En halvtimmes rast på morgonen och två kvartar senare på dagen. Vi har vant oss. I en framtid kommer det här säkert att försvinna, tiderna förändras. Fast nog kommer man att äta varmkorv med potatismos då också.