Vikarien får aldrig ta ledigt från mobilen

2017-08-14 00:00 Calle Fridén  
Calle Fridén är byggnadsarbetare, krönikör och bloggare. Foto: Jörgen Appelgren

KRÖNIKA. Mia har inte haft en fast anställning sedan 1998, när det lilla företaget hon då jobbade på la näsan i vädret och sålde produktionen till nåt land på andra sidan Östersjön. Sen började det, som hon säger.

Arbetslös, nån datautbildning, tillfälliga jobb, vikariat, visstidsanställning, projekt. Hon kan alla varianterna. Ensam med barn i förskoleåldern, så långa resor till jobbet var ju bara att glömma. Man fick hålla sig på hemmaplan. Det hände att hon fick erbjudande om jobb men fick ringa återbud, för det funkade inte med barnomsorgen.

Och åren gick.

Kraven växte för att få de där jobben som Mia vill ha. Plötsligt skulle man ha examen för den sorts jobb som hon gjort sedan sextonårsåldern, och vad värre var, det var många som ville ha dem. På arbetsförmedlingen fick hon ingen hjälp – nya regler, vi ska inte fixa jobb åt dig, det får du fixa själv, vi ska ge dig verktygen… vill du ha hjälp att skriva ett snyggt cv?

Gudskelov bodde hon billigt och dottern lärde sig brutalt att inte förvänta sig eller önska något som var för dyrt. Här handlar vi billigt, ärver av kompisar, och semestrar kan vi göra hos brorsan.

Mia vet naturligtvis att hon borde ha pluggat, borde ha planerat sitt liv bättre. Hon är trött på att höra det – livet händer liksom. Hon är sliten, har ont. Dottern är snart flygfärdig och sen får man flytta till nåt mindre och vänta på att bli fattigpensionär. Livet liksom. Hur man får det att gå runt vet ingen, men det går. Alla de där bidragen har hon inte sett röken av. Hon har knappt haft nån löneökning de senaste fem åren. Därför är sista månaden av en anställning en enda plåga – ska det ta slut eller kommer chefen och säger, ”Du, det blir en månad till”?

Man tackar. Man kräver ingenting. Sitter som en grå mus i ett hörn, äter medhavd mat och tar skit. Kanske en månad till, och man vågar inte söka nåt heller – för då kanske man står där med två jobb och då blir det jobbigt. Livet.

Ibland vill man sätta sig i ett hörn och bara gråta, säger hon. Men vad hjälper det? Jag blev en utsliten arbetarkärring, precis som morsan. Måste bara se till att dottern får det bättre. Utbilda sig och inte bli med barn för tidigt. Livet.

På semestern måste mobilen vara med hela tiden. De kan ju ringa. Ett sms – ”Vi har kris, kan du hoppa in?” – och då är det bäst att man svarar ja, annars ringer de inte igen. De tar nästa på listan. En allt längre lista av människor som inte vågar tala, vara besvärliga. Mia känner ju flera som är i samma sits – som skäms lite när de träffar mer framgångsrika vänner, med sommarstuga.

Man säger inte gärna att man hoppar mellan vikariat. Då säger jag hellre att jag super, säger Mia och garvar. För ibland är det enda hjälpen, att skratta åt det och sätta klockan på ringning ytterligare en söndag. Livet som det blev.

”Måste bara se till att dottern får det bättre. Utbilda sig och inte bli med barn för tidigt.”

Calle Fridén

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Kampen