Värken biter sig fast i kroppen

2017-10-09 00:00 Calle Fridén  
Calle Fridén är byggnadsarbetare, krönikör och bloggare. Foto: Jörgen Appelgren

KRÖNIKA. Det var en gradvis glidning vid fikabordet som ingen nog märkte, men plötsligt en dag insåg vi allihop ungefär samtidigt att vi pratade sjukdomar. Och barnbarn naturligtvis, de som hade. De som inga sådana hade pratade i varje fall sjukdomar.

Det var en plötslig insikt hos män födda på femtio- och sextiotalet, vi är medel­ålders, vi har blivit våra farsor.

Nog för att det fanns att prata om. Efter trettio–fyrtio års kroppsarbete värker det lite överallt. Det ska värka lite överallt, är en gängse uppfattning – annars har man inte gjort rätt för sig. Illa läkta sår, magkatarrer, artros mest överallt, nackar, axlar, knän, höfter – och då har vi inte ens gått in på de där som man helst inte vill tala om, de där riktigt otäcka. Det fanns några sådana också. Pacemaker och dosetter fyllda med olika sorters mediciner. Jodå, om ont i kroppen och smärtstillande är kvitton på ett tåligt uthärdat arbetsliv så fanns det i överflöd.

Sedan har det blivit bättre givetvis. Vi sliter inte som de gjorde för fyrtio år sedan, det finns hjälpmedel, men ibland är det ju inte det som är grejen. Man kan få fruktansvärd värk av på papperet lättare jobb, man kan få det av en enstaka olycka, man kan få det, helt enkelt. Det finns liksom ingen värk som är finare än någon annan.

Och klockan halv tre på natten när axlarna tjuter av smärta spelar det ingen roll om man är stuvare, undersköterska eller kundmottagare. Man kliver upp, resignerat, smyger för att inte väcka resten av familjen, och tar ännu en tablett – de där riktigt starka – och sedan sätter man sig under en filt och dumglor på reklam-tv tills effekten sjunker in. Sover oroligt resten av natten och är som ett spöke nästa arbetsdag. Vecka in och vecka ut.

Man vänjer sig. Man gnäller inte. Det är så här. En bra dag är en dag med bara lite värk.

Jag har ju fått förmånen att få byta jobb och förändringen är större än jag trodde. Efter sex veckor på fackförbundskontoret behövde jag inte ta citodon för att uthärda. Efter åtta sov jag som folk, den konstanta belastningen är borta. I stället började annat göra ont, som om de kroppsdelarna plötsligt fick plats i den allmänna smärtkön. Vilket inte alls förvånade andra som varit i samma sits. Jojo, det är inte meningen att du ska få känna dig frisk.

Inte heller tycker jag att jag är särskilt smärtkänslig. Nog har man jobbat med både vrickade fötter och brutna handleder, men den här sortens smygande värk är precis värdelös att ha. Som ordentlig tandvärk i axeln eller foten, molande i perioder med korta inslag av pulserande värk.

Det finns en slags absurd poesi i att beskriva hur värken känns, och en dröm om att en dag vakna och – poff – vara smärtfri. Som att ta av sig ett par för trånga skor. Frisk. Lycklig.

Men kommer gör den, värken. Med åldern.

Calle Fridén

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Tidningen

Kampen