Skräcken, skammen och rädslan finns alltid kvar

2018-01-19 00:00 Calle Fridén  
Calle Fridén är byggnadsarbetare, krönikör och bloggare. Foto: Jörgen Appelgren

KRöNIKA. Jag minns de där åren utan pengar. Nyskild, skuldsatt, betalningsanmärkningar, egna företaget i konkurs, kronofogden. I backspegeln är det en sorts grå dimma av fönsterkuvert och ont i magen och hur mycket jobb som helst.

Det fanns inget annat att göra än att kavla upp skjortärmarna och ta alla extrajobb som fanns. Varje barnfri vecka var en övertidsvecka, varje helg var en potentiell jobbhelg.

Jag bet ihop, jobb fanns det för den som ville. I branschen var man van, jaha, du körde eget och det gick åt helvete? Du är inte den förste, grabben. I vår bransch har företagarna två års yrkesskola och investeringar på två miljoner. Andra läser på högskola och sen kan de sitta med en laptop i knät och fakturera tusen spänn i timmen och gå i pension vid femtifem. Inte vi – inbilla dig inte det.

Visdom av den sorten.

Men sen kom de med de där insamlingarna. Tipskassan. Spritlotteriet (jo, det var så på den tiden). Och jag hade inte råd. För det här var på den tiden när sonens borttappade stövlar på fritids var en katastrof, och äta ute var en sällsynthet. Jag var fattig på ett vis som den som inte varit det faktiskt inte förstår. Samma människor som kommer på jobbet med ett kuvert, för Lisa fyller femtio så vi lägger en hundring var.

Samma människor som aldrig kommer förstå hur pinsam och utsatt man känner sig när man skruvar på sig men till sist klämmer fram den där sedeln, och tänker att ”jaja, då blir det gröt till lunch resten av veckan”. Storhandla på den billiga butiken, med märkliga kvalitetsmärken. Köpa kläder på Myrorna.

Sånt funkar i vissa branscher, men garanterat inte i andra. Inte där man alltid måste se ny och dyr ut, eller där man måste äta ute hela tiden. Det är inte mycket glamour i en medhavd matlåda varje dag (även om den givetvis är godare, skyndar jag mig att tillägga). Så vi söker oss till dem som har det på samma sätt, eller som vet hur det kan vara. Man käkar sina lådor ihop, tipsar om billiga ”bra” ställen, ger varandra kassar med urvuxna barnkläder - ingen behöver säga något, alla vet hur det är.

Och man är inte avundsjuk på de där som alltid verkar ha råd med nya bilar, utlandssemestrar, dyra nöjen – för det hjälper inte. Man klarar sig ändå och vi är många som har det så här. Ända tills den förbannade insamlingen på jobbet eller till klassresan kommer. Man sitter där man sitter. Man har inte råd att vara ekonomisk. Skulle man nån jäkla gång få lite över finns det svarta hål att fylla, och man ser ingen ljusning.

Det tog flera år att resa sig, men skräcken, skammen, rädslan finns alltid kvar, för det är inte okej att vara fattig, sen spelar det ingen roll vad det beror på. Fattigdom minns man för alltid. Men man kommer ur det, man kommer på fötter. Kan andas igen. Plötsligt har man råd med saker.

Tills insamlingen kommer igen. Då minns man skammen.

Calle Fridén

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Kampen