Debatt

Samvetsstress stannar kvar

Warda Khaldi, tf chefredaktör och ansvarig utgivare. Foto: Jörgen Appelgren

LEDARE. Du märker hur de söker ögonkontakt med dig, du vet att de behöver din hjälp, du vet att du skulle kunna ge stöd, du skulle egentligen inget hellre vilja.

Publicerad

Du hastar förbi. Låtsas inte se.

Dina kolleger gör likadant.

Så överlever du jobbdagen.

Samvetet hastar inte förbi. Samvetet minns patientens blick.

Det är sådant som får vårdpersonal att gråta av stress och som på senaste tiden har lett till flera anmälningar till Arbetsmiljöverket.

Samvetsstress, som det har kommit att kallas, är ett växande arbetsmiljö­problem inom framför allt vård och omsorg. Sambandet mellan samvetsstress och utbrändhet eller utmattningssjuka finns belyst i forskning, och mer forskning pågår. Vi skriver om det här.

Vår reporter Karin Nilsson intervjuar personal som fick rådet att gå till kyrkan, vilket de uppfattade närmast som ett hån.

Många inom vården är fullt medvetna om hur de ska göra för att det ska bli bäst för patienten, men verkligheten och resurserna sätter stopp. Att förstå konsekvensen av sina handlingar men inte kunna göra något åt det är en psykisk påfrestning.

Det finns komponenter som kan mildra samvetsstressen, enligt forskare. Att personalen tillsammans med chefen samtalar om sina erfarenheter lättar bördan. Det är viktigt att alla drar åt samma håll och att inte enskilda medarbetare tror att de kan lösa organisationens problem.

Ytterst är vården politikers beslut.

Samvetet som en kompass är egentligen något bra. De flesta av oss vill ha vårdpersonal som bryr sig.

En av de viktigaste frågorna under de snart fyra år som jag arbetat med denna tidning är att det tar för lång tid att utreda allvarliga arbetsplatsolyckor. Vi skriver i det här numret om vad det betyder såväl i mänskligt lidande och psykologiskt som i strafflindring och rättssäkerhet. Förändring är förhoppningsvis på väg.