På önskelistan: fler som Karl-Bertil Jonsson 

2021-12-13 11:14  
Jenny Bengtsson, arbetsmiljöinspektör och tidigare regionalt skyddsombud på Hotell- och restaurangfacket, är krönikör på Arbetarskydd. Foto: Jörgen Appelgren

KRÖNIKA. Det brukar sägas att januari är årets fattigaste månad. Dagen innan lön i januari är årets fattigaste dag. När den här texten publiceras har nyheterna bland annat kunnat berätta att svenska löner inte stiger...

... I alla fall inte så att det märks i plånböckerna. Trots förhandlingar och svenska modellen. Det är globaliseringen som gör det, slog en representant för en arbetsgivarorganisation fast i slutet av november, utan att avslöja om det var positivt eller negativt enligt honom. Jag vet vad det är för mig i alla fall. Och för de allra flesta. Det är ändå rätt få i Sverige som inte behöver fundera över pengarna månad till månad. 

I början av året strösslar media med olika knep designade för människor som kämpar med att ta sig igenom månaden, alltså utan att gå i personlig konkurs, äta havregrynsgröt till middag varje dag och så vidare. Tips från fräsiga spargurus duggar tätt: ”Så klarar du årets fattigaste månad”, ”Här är knepen för att ta dig hela vägen till februari”. Vi är alla inbjudna att obligatoriskt delta i detta crescendo av tips från människor med pengar till människor utan. 

I sponsrade inlägg tipsar storbanker om lämpliga åtgärder för alla som vill överleva den inledande delen av året. Det går att lägga om telefon- och TV-abonnemangen, börja samåka, äta tillsammans med andra, låna i stället för att köpa. Sälja av sina kläder och sitt guld. Lunchlåda på jobbet, en härlig picknick i stället för restaurangbesök – januaripicknick låter mysigt va. Framför allt är det viktigt att se över sitt buffertkonto och kanske göra ett utdrag. Alltså – ett sådant där konto som människor förväntas ha bland annat för sådana här tider. Ett sådant där konto med pengar som bara ligger där och frodas. Jag känner knappt någon som har ett sådant. Januari är inte helt förvånande pantbankernas högtidsmånad, enligt Pantbanken Sverige. 
 

Medan jag skriver det här väljer Sverige en ny statsminister följt efter riktiga nagelbitarförhandlingar med Vänsterpartiet om huruvida svenska pensionärer ska vara jättefattiga eller lite sådär vardagsfattiga som pensionärer i Sverige är. När vi avslutar våra arbetsliv kan vi vänta oss januari. Hela året, alla år vi har kvar. En storbank tipsar om att det tillfälligt går att stoppa sitt sparande och överväga enklare levnadsvanor. Det är bra att tömma frysen och lägga om lånen också. Varför har inte alla yngre, vuxna och äldre slantvändare där ute tänkt på det bara? 
 
Vi är inte fattiga i det här landet. Även efter pandemin, då staten i princip kunnat användas som uttagsautomat för mindre och medelseriösa företagare hänger Sveriges överlevnad inte på gärdsgården. Storbanker badar i pengar. Det görs miljardvinster. Aktieägare, vd:ar och riskkapitalister kan nog känna sig trygga här. 
 
Varför känns det som tabu att prata om något så självklart som det orimliga i att många är fattiga medan andra är rika. Att många är över fattighetsgränsen och ändå inte får ihop sina liv. Att bostäder idag – om man får tag i någon – sväljer hälften av ens inkomst.

Inga snajdiga spartips kommer att lösa den grundläggande bristen av solidarisk ekonomisk ordning. På julafton tittar jag på Karl-Bertil Jonsson. Vi behöver fler som honom och mer ta-från-de-rika-insatser i samhället. I politiken. Överallt. Ingen människa och ingen månad borde behöva vara fattig. 

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Arbetarskydd.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Arbetarskydd eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Kampen

Arbetsmiljö