Debatt
Ojämställdheten har alltid ett pris – i detta fall liv!
KRÖNIKA. Finns det någon som har gjort en riskanalys om vad som händer när ett arbete har låg status, låg lön och merparten av de anställda är timanställda, har vikariat eller anställningar som går under beteckningen ”kallas in vid behov”? Om det dessutom saknas skyddsutrustning, kompetensutveckling och utbildning?
Annons
Ja, det gör det faktiskt. Om fler hade uppmärksammat en rapport från Arbetsmiljöverket från 2015 hade det kanske gått bättre nu i coronatider. Rapporten var en del av ett regeringsuppdrag där jag utbildade samtliga anställda på Arbetsmiljöverket på temat jämställdhet och genus, allt för att inspektörerna skulle bli bättre på att göra genusmedvetna inspektioner. I slutrapporten konstateras:
”Att kvinnors arbeten värderas lägre får till följd att deras arbetsmiljörisker inte synliggörs tillräckligt och därför inte åtgärdas i tillfredsställande hög grad. Ett genusperspektiv behövs därför i det systematiska arbetsmiljöarbetet.”
Jag har sedan slutet på 80-talet arbetat med kommunal verksamhet, bland annat äldreomsorgen, och träffat dem som lojalt stannat kvar och gjort sin plikt, ofta kvinnor 55+. Alla dessa kvinnor har för länge sedan gått i pension, och de unga människorna, generation y eller z, står inte i kö för att ta över. Det finns dock konkreta förslag på hur yrket kan göras attraktivt: trygga anställningar, en lön som går att leva på, en plan för kompetensutveckling, bra chefer och ledning, tydlighet om vad som förväntas och i vissa fall kompletterande språkutbildning.
Arbetsmiljölagen är tydlig på en punkt; det är arbetsgivaren, det vill säga chefer, som har ansvar för arbetstagarens arbetsmiljö. Även när det gäller löneformer och arbetstidens förläggning har arbetsgivaren ansvar. Arbetsgivaren ska också se till att endast arbetstagare som har fått tillräckliga instruktioner får tillträde till områden där det finns en påtaglig risk för ohälsa eller olycksfall. Därför måste arbetstagare bland annat ges möjlighet att förstå och tillgodogöra sig instruktioner och varningar, till exempel om skydd och hygien.
Kunskapen om kvinnors arbetsförhållanden och dess konsekvenser, som vi nu ser, kan knappast komma som en överraskning varken för regeringen, kommuner eller privata vårdföretag. Inte heller för Sveriges Kommuner och Regioner, fackliga organisationer, huvudskyddsombuden, enskilda chefer eller anhöriga. Och trots alla regeringens ambitioner vad gäller jämställdhet så har man missat att ta tag i de stora frågorna: kvinnors och mäns olika arbetsförhållanden, anställningsvillkor och löner.
Slutsatsen blir att alla visste men ingen gjorde något. Och nu i coronatider kan vi konstatera att inte heller arbetsmiljölagen verkar följas. Ojämställdheten har alltid ett pris, i detta fall människors liv!
