Debatt

Nordkalks dödsolycka kräver en förändring

Lennart Kriisa är chefredaktör för Arbetarskydd

LEDARE. Gustaf, 19, är en kämpe. Hans liv blir aldrig sig likt efter arbetsplatsolyckan, men han tänker inte ge upp. Kompisen Johan, 23, är däremot död. Båda var anställda av underentreprenörer med uppdraget att rengöra en kalkugn i Luleå.

Publicerad

Ägaren av kalkugnen anlitade inhyrd personal. Inget märkvärdigt med det, så ser det ut på många större arbetsplatser i dag. De inhyrda får ta riskerna, och riskerna ökar ytter­ligare eftersom de är inhyrda. Jobbet ska gå fort, att de saknar erfarenhet hinner ingen tänka på. Ofta är de unga. Inte heller det är överraskande. Var femte ung vuxen, 16–24 år, är i dag arbetslös. Ungdomarna får acceptera de uppdrag som bjuds. De har inte råd att överväga riskerna, ställa krav på säkerheten, fundera på om de verkligen klarar jobbet.

Den som är inhyrd ska utföra uppdraget, utan tjafs. Fenomenet är inte nytt. De inhyrda på Hallandsåsen anmälde inte att de fick problem av tätningsmedlet under tunnelbygget. De var rädda att förlora sina jobb. Sedan dess har de inhyrda blivit fler.

Makthavarna vet hur det ser ut; statistik ­visar att inhyrda oftare skadas på jobbet. Men statistik är bara siffror och ingen bryr sig riktigt. Statistik kan alltid motbevisas.

Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström upplyste till exempel i en riksdags­debatt om att Sverige, i jämförelse med andra länder, har en mycket god arbets­miljö om man ser till antalet anmälda olyckor. Antalet döds­olyckor har minskat successivt sedan 1955.

Jag tror inte att Gustaf, 19, känner någon större glädje över dessa siffror. Han måste i stället lära sig att gå på nytt, och han hoppas kunna se ut genom sina skadade ögon. Sedan olyckan har han varit blind.

Vi kan däremot se honom. Gustaf vill visa upp sin skadade kropp, få oss att förstå vilka risker som tas på svenska arbetsplatser.

I det här numret granskar vi olyckan på Nordkalk. Vi kan avslöja att det fanns varningssignaler som förbisågs, att ansvaret var en enda röra. Vi kommer inte att släppa skandalen – för det är vad en olycka med svåra skador och död måste kallas – i stället ska vi följa vem som bar ansvaret. I en blogg på Arbetarskydds sajt kommer du att kunna läsa om det rättsliga efterspelet. Med en beställare av uppdraget, underentreprenörer, konsulter, ökar möjligheterna att skylla på varandra.

Vi ska också följa Gustafs rehabilitering. Samhället brydde sig inte tillräckligt för att han inte skulle bli skadad, hur mycket bryr sig samhället om att han ska hitta en väg tillbaka? Förutsättningarna är ändå goda. Han har flickvännen Pernilla, och en familj som stöttar honom­ dygnet runt.