Debatt
Konflikter som i en Indiana Jones-film
KRÖNIKA. Livet är fullt av oskrivna regler och ingenstans lär man sig det värre än på jobbet. Det har vi nog alla varit med om – att komma ny till en arbetsplats, råka sätta sig på fel plats i fikarummet, ta nån annans kaffekopp, slänga papper i fel papperskorg, signera på fel ställe, inte veta vilka som firar semester ihop. Och så vidare.
Annons
Själv har jag ibland suckat uppgivet och undrat varför såna saker inte finns skrivna nånstans, ”men det är ju för att de är oskrivna”, sa en arbetsledare nöjt när jag gnällde över att ingen sagt att vi grillar på fredagar klockan elva och det är dumt att klämma i sig en jättematlåda med kött och potatis klockan nio.
Då var jag tjugotre och kunde äta till och med i sömnen, så det löste sig, men ni förstår vad jag menar. Lika illa är det när man inte får veta hackordningen, och det är intressant, för på de flesta företag vill man inte erkänna att det finns en sån. Man vill att det ska vara en i förväg uppgjord viktighetslista, med vd i topp och sen i fallande ordning ner till senaste praktikanten.
Och sen är det inte alls så. Eller, som en lagbas av den gamla sorten sa när han presenterade den nye platschefen, ”det här är Hasse, han tror att det här är hans bygge. Vi kan låta honom låna det nån gång.…”
Alla har vi varit med om det här. Alla har vi varit med om när det blir osämja av att den nye som satte sig på fel plats i fikarummet inte visste. Ibland kan det eskalera fort, i synnerhet om man inte fattar att den arga damen i hörnet är den som ”egentligen” bestämmer, och henne retar man inte upp i onödan. Då blir det plötsligt oerhört svårt att få hjälp med kopieringsmaskinen eller vad det nu kan vara.
Det här är också ett äventyr för skyddsombuden, och personalavdelningen. ”Som en Indiana Jones-film”, sa en luttrad personalchef efter att för femte gången medlat mellan medarbetare om det han beskrev som ”skitsaker”.
Jag har genom åren alltmer börjat fundera kring det vi i dag kallar psykosocial arbetsmiljö, som kan vara en massa saker, men som på tok för ofta handlar om oskrivna regler och hackordningar, och vår oförmåga att prata med varandra.
Ofta får jag synpunkter på mina krönikor och ofta just om sånt här. För den fysiska arbetsmiljön, risken att bryta nacken, är liksom inte nåt att debattera om.
Här finns hemska chefer, intriganta kolleger, grupptryck – en massa saker som kräver att man pratar med varandra, och kanske också kunskap som måste delas till fler än cheferna om hur man kommunicerar. Då måste man också kunna nalkas den ständigt arga, som verkar kunna bita folk, på ett bra sätt. Vem vet, hen kanske bara behöver en kram? Men till dess får man tassa lite på tå, kolla noga vems kaffekopp man dricker ur, och vänta ett par år. Men sen, då ska de minsann få se...
