Hatmejlen på jobbet kan trasa sönder någons liv

Det får man aldrig läsa om i platsannonserna – att det ingår att hantera föräldrar, eller vara tvungen att bo på annan ort om man jobbar på socialkontoret.

För ett par år sen fick jag gå emellan när en aggressiv man ur det så kallade ”klientelet” gav sig på en handläggare för hans socialbidrag, mitt på gatan. Nu hände det inget mer dramatiskt än skällsord, men det räcker liksom. Nån gör sitt jobb, bara sitt jobb, och sen ska man kunna lämna det klockan fem. Man ska inte behöva kolla utanför huset, ha larm eller skaffa sig hemlig adress.

Det har blivit vanligare med hot mot tjänstemän och då börjar man fundera på vart det ska ta vägen, när ett enkelt bygglovsärende kanske slutar i domstol därför att den som inte fick sin sak beviljad inte nöjde sig med det, utan började terrorisera den som hade skrivit under beslutet.

Visst, det finns alltid knäppskallar, men nätet har gjort det lättare att vara en knöl. Och sen är det i gång med skydd och efterforskningar och en polis som uppgivet slår ut med armarna och säger ”vi kan inget göra”. Skulle man hitta internethataren händer det i varje fall ingenting, eftersom lagen inte hunnit med i utvecklingen.

Lek med tanken – du har ett jobb där det ingår att meddela människor om de får pengar eller inte. Du kanske inte har varit med i beslutet men det är du som ska meddela det hela, vilket du gör via vanlig post. Efter en vecka får du ett dödshot i mejlen. Jag kan berätta att det är rätt uppskakande. Det behöver inte ens röra sig om stora pengar – det kan handla om ett abonnemang, ett garantiärende, ett bostadsbidrag.

Det verkar mest handla om principen att om man inte får som man vill så hotar man. Eller värre.

För vissa yrken är det här vardagsmat. Jag känner journalister som får hot varenda dag, åklagare som lever under ständigt skydd, och det är kanske inte att förvånas över – men när rektorer eller kundmottagare råkar ut för det börjar man fundera. Vart ska det ta vägen sen?

Det är något som ökar, därför att folk hanterar inte sin besvikelse som förr – gå in i garderoben och skrika, svära lite. I stället reggar man ett anonymt mejlkonto och sen slår man tillbaka och trasar sönder någons trygghet.

Arbetsgivaren gör vad de kan, men man ska ha klart för sig att ökad säkerhet också innebär ökade kostnader och vi vet rätt väl hur sånt tas emot. Kollegerna ställer naturligtvis upp men det skapar en spänning och stress på jobbet som knappast är frisk.

Och vem vill ens ta ett sånt jobb? Där riskerna är obefintliga ända tills de dimper ner i mejlboxen.