Hanne Kjöller: Detaljer som styr vården - bajsvanor, hemsituation, syn, religion ...

När man står mitt i ett skede är det ibland svårt att minnas att det inte alltid varit som nu. Att läsa om kultursjukdomarnas uppgång och fall – och hur de samexisterar med upplevda hotbilder i samhället ­– ger perspektiv. I dag är det få som talar om telefonistsjukan eller bildskärmsöverkänslighet.

Då är det desto fler som talar om stress. Stress har en så självklar plats när det pratas arbetsmiljö och hälsa att de flesta av oss sannolikt glömt att den inte alltid funnits där. Själv funderar jag över den meningslöshet som jag ser som mitt största arbetsmiljöproblem. Kommer den någonsin att omtalas och uppvärderas på samma sätt som stress?

Jag flyttade till Danmark mitt i en valrörelse som till stor del handlade om bristen på sjuksköterskor. Partiledarnas förklaringar till flykten från vården var många. Stress, pandemi, underbemanning och låg lön var några av dem som hördes mest. Ingen talade om en växande känsla av meningslöshet.

Men på Rigshospitalet i Danmark har jag fått uppleva en ny dimension av denna tärande känsla. På skärmen bakom de tre bokstäverna ISV som jag enligt lag måste klicka på inom 24 timmar döljer sig ett byråkratiskt monster. Nyttan uppskattar jag till noll.

Jag arbetar på hjärtintensiven. Nio av tio patienter som hamnar hos oss har en hjärtinfarkt. Trots en fantastisk utveckling på behandlingsområdet är tillståndet potentiellt livshotande. Patienten är förutom sjuk, existentiellt omskakad.

Vi vårdar hjärtinfarktpatienterna mellan 12 och 24 timmar. Det finns en rad medicintekniska måsten för mig som sjuksköterska under innan patienten skickas vidare till hemsjukhuset. Därtill finns alltså omfattande byråkratiska måsten som tär på min mentala hälsa. Och mitt emellan finns det jag tycker att jag bör göra för en ångestfull patient som just sett döden i vitögat.

Som att så gott det går svara på frågorna: Vad sjutton var det som hände? Varför just jag? Vad händer nu? Vad händer i morgon?  Samt att trösta den som gråter.

Men lagstiftaren har bestämt att information och tröst till patienten, det jag betraktar som min huvuduppgift, får komma i andra hand. Först ska jag fylla i ISV-formuläret och där svara på frågor om hörsel, syn, andlighet, religion, kiss- och bajsvanor, sexualitet, hemsituation.

Vid vissa fält, som det om syn, finns initialt bara två svarsalternativ: "a. IDG=inom definierade gränser." Eller" b. avvikelser från IDG".

Väljer jag a-alternativet kan jag andas ut och skrolla vidare till hörselavsnittet. Men ligger det ett par glasögon på nattduksbordet så ska jag fylla i b-rutan. Och poff: ploppar ett nytt fönster upp. Där ska jag välja bland följande alternativ:

- använder glasögon

- använder läsglasögon

- använder kontaktlinser

- lätt nedsatt syn

- moderat nedsatt syn

- svårt nedsatt syn

- blind

- andra kommentarer

Därefter följer ett nytt fält där jag ska klicka mig fram till hur ögonen – höger respektive vänster – ser ut, om de till exempel rinner och så sedan ytterligare ett fält om vårdas på något särskilt vis, med ögondroppar, salva, koksaltssköljningar eller något annat.

Vore det en långvårdsavdelning med många skruttiga äldre så skulle jag kunna förstå frågorna. Men våra patienter är ofta i min egen ålder, yrkesverksamma och bortsett från hjärtinfarkten fullt kapabla att ta hand om sig själva. Däremot är det alltså, precis som deras anhöriga, omskakade, chockade och rädda.

Jag finner det provocerande att någon byråkrat tycker sig veta bättre vilka samtalsämnen som ska avhandlas i denna sköra situation än den vårdgivare som står med patienten framför sig.