Debatt

Det ska kosta jättemycket om nån dör på jobbet

Calle Fridén är byggnadsarbetare, krönikör och bloggare. Foto: Jörgen Appelgren

KRÖNIKA. Man skulle alltså rengöra en kalkugn, det uppstod en kemisk reaktion och en man dog, en skadades bestående och en fick något mindre allvarliga skador.

Publicerad

Det var i november 2011, och det är naturligtvis ett rejält magplask för rättsväsendet att det har tagit så lång tid att komma till rättegång. Där har man nu dömt en platschef till villkorligt och böter, och företaget Nordkalk till 3 miljoner kronor i bot, samt 230 papp för de drabbade att dela på.

Där har ni priset för att döda och lemlästa människor i Sverige i dag. Lite mer än 3 miljoner – felräkningspengar för Nordkalk.

Jag upprepar: det är för lätt att slippa ta ansvar för arbetsmiljöbrott. Det beror på flera saker, naturligtvis. Juridiken är för lam, de i rättsväsendet är skraja för att döma, utredningar tar för lång tid (herregud, folk hinner dö och företag gå i konkurs på fem år). Dessutom förlitar sig rättsväsendet på att försäkringar ska lösa det hela – grabben som överlevde får 1,2 miljoner via avtalsförsäkringen, som facket förhandlat fram. Men tänk om det hade varit ett avtalslöst företag? Vilket inte är så ovanligt som man kan tro. Hade tingsrättens ledamöter själva slantat upp några hundra lakan då? Eller vad man nu hade tyckt att skadan, smärtan, skräcken, handikappet, lidandet hade varit värt.

Vågar nån svara på det – vad står det på prislappen?

Det ska kosta jättemycket pengar om nån dör eller skadas på jobbet för att företaget slarvat. Massor med miljoner – basera det på omsättning eller vinst, men det ska svida såinihelvete. Straff ska dömas ut om nån inte har skött sitt jobb, det vill säga säkrat arbetsmiljön. Man kan ju till och med fråga sig om arbetsmiljöbrott ens ska hanteras av det vanliga rättsväsendet, fem års utredning och skitpengar i bötesbelopp känns ju som ett skämt. Det kanske är dags för domstolar med specialkompetens.

Nordkalk vill ju ha det till att det är underentreprenören – ständigt dessa underentreprenörer – som har ansvaret (vilket är en orsak till att det ens finns underentreprenörer; de stora företagen vill absolut inte hamna där Nordkalk hamnade nu, med att betala). Att det finns ett moraliskt ansvar är juridiskt sett ointressant, men å andra sidan har ju moral mycket litet med saken att göra tydligen. För här handlar det om pengar. Bara.

Naturligtvis är jag förbannad. Alla borde vara förbannade. När ett företag anställer någon tar också företaget över så mycket av ansvaret för hälsa och liv att det liksom inte får spricka nånstans. Oavsett om det är lågintensiva risker eller sånt som kan sluta med ond bråd död.

Men vi kan ju inte lita på företaget. Inte ens 2017 kan vi göra det. I det enkla valet mellan pengar och säkerhet finns det alltid en prislapp på säkerheten, och den är nästan alltid för dyr. Vi kan bara lita på varandra.