De sexiga männens hälsofarliga arbete

– Vi är vältränade gossar. Och så är det lite hjälte och ­macho men samtidigt lite mjukis över oss, sa han i en intervju med Aftonbladet.

Och visst är det macho att vara brandman. Brandkvinnor är det än så länge ont om, bara titeln känns främmande. Testerna är anpassade för män med stora muskler, trots att bjässar inte alltid vinner striden. Under Vietnamkriget fick stora och starka jänkare stryk av små vietnameser. Vips poppade de upp från små hål i marken och försvann lika kvickt. Amerikanerna hade inte en chans att följa efter, möjligen fick de ner en fot. Tunnel­systemet var anpassat för små kroppar.

Inte för att krig råder i Sverige, men nog borde mindre kroppar även vara effektiva för att ta sig in i brinnande fastigheter. Ändå lever machokulturen vidare. Brandmännen utför sina hjältedåd i tuffa, mörka uniformer, vilket visat sig vara direkt hälsofarligt. Då syns nämligen inte skiten, och den innehåller en rad cancerframkallande ämnen. Inte bara släckningen är riskfylld, de cancerogena ämnena sätter sig i kläder och utrustning, sedan bär det av hem till stationen.

Få har hittills uppmärksammat denna risk. I det här numret intervjuar vi en världsledande forskare om brandmännens ökade cancerrisk. I USA, ­Kanada och Australien erkänns brandmännens cancersjukdomar som arbetsskador, men så långt har vi inte kommit i Sverige. Här finns bara diagnoserna.

På Katarina Brandstation i Stockholm har tre av nio brandmän fått cancer. Tänk om en tredjedel av de anställda på din arbetsplats drabbades av cancer, skulle du då se dig om efter ett annat yrke? Det gör inte brandmännen, de lever upp till förväntningarna och kraschar i hemlighet när läkaren gett beskedet.

Nu är det förstås tur att brandmän och brandkvinnor är hårdingar. Vi vill att de riskerar sina liv för oss. Men de har lika stor rätt som vi andra till säkerhet och stöd, även om de själva biter ihop.